Så sitter jag här igen. Har börjat hitta riktigt bra på johannesburgs flygplats. Känner mig inte ens orolig när min flight inte finns med på listan – dom har säkert bara glömt att uppdatera monitorn. Som vanligt.
Alla som springer fram och vill ta min vagn/mina väskor stör mig inte längre. Jag kan till och med känna igen dom på långt håll. Nervösa blickar och påklistrade leenden. Lite verkar jag ha lärt mig från all tid jag har spenderat i Sydafrika.
Lite hårdare har jag nog blivit också. Jag ger aldrig pengar till tiggare, men försöker bära med mig bröd och frukt istället. Reagerar inte lika starkt när jag ser någon ligga på sidan av vägen, för han sover nog bara. Eller också är han full. När jag går in till Walmer Township tänker jag inte längre så mycket på hur hemskt det ser ut, känns som att jag har vant mig vid fattigdomen. Taxibussarna som man skumpar runt i är vardag och försöker dom strula med växeln säger jag bestämt ifrån.
Det är ju konstigt hur man vänjer sig, är det inte? Att man till och med kan vänja sig vid så hemska saker som fattigdom och ta det som vardag. Men det är väl så det är. För att överleva måste bli lite avtrubbad. Och hård.
Å andra sidan har jag bestämt hållit fast i att vara lite blåögd. Jag tror gott om alla tills motsatsen är bevisad. (Utan att för den skull vara dumdristig och följa efter fulla män till bakgator). Man kan inte bli för hård, vad är det då för mening med allt?
Så visst, jag har fått lite mer skin på näsan. Men allt som allt har jag nog inte blivit för avtrubbad iaf. Skönt det.
Majalina 