Jag gick idag. På kryckor och med hjälp av två sjuksköterskor, men jag gick.

Ville bara säga det. God natt på er och sov så gott, m.

At some point I have to go to the bathroom.

Jag vet det. jag förstår att jag inte kan sitta här med en kateter för alltid. Men det gör så fruktansvärt ont. Hugger som om någon sätter knivar i mitt knä varje gång jag rör mig. Varje gång någon annan rör vid mitt ben.

Jag känner mig så fruktansvärt utlämnad. Jag kan inte göra någonting själv, ingenting kan jag göra.

Jag har åtminstonde lärt mig att sitta upp nu, de satte en epidural i min ryggrad för två dagar sedan – vilket gjorde att jag blev så svag. Minns att jag vaknade upp efter operationen och kände någonting varmt brevid mig i sängen. Först förstod jag inte vad det var, sedan insåg jag att det var mina ben. Efter det rörde jag dem inte mer.

I två dagar har jag varit på intensivårdsavdelningen här på Grean Acres Hospital. Och i två dagar har jag haft så fruktansvärt ont. Värst var den första eftermiddagen. Det som skulle bedöva mina ben och hade satts in i min ryggrad hade gradvis tagits ner i styrka. Det stod på 5 av 10 och tillslut stängdes den av. Jag inser plötsligt att det gör lite väl ont, men dum som jag är så försöker jag vara stark. Tänker att, det ska säkert vara såhär. Jag har ju trots allt precis blivit opererad.

En timme senare inser jag att det här inte kommer att gå i längden, det gör bara mer och mer ont. Så med tårar i ögonen säger jag till en av sköterskorna:

– Please, can I have some more pain medicin? It hurts so bad..!

Nurse: No, I can’t give you anything more then the epidural and its finished now. And the next one I can only give you at 8 a clock this evening.

Jag börjar bli desperat då smärtan bara eskalerar, så jag frågar:

– But can I at least get head phones so that i can listen to the TV? Ijust need to focus on something else then the pain..!

Vid det här laget brister min röst och jag kan inte riktigt fokusera på grund av den vidriga smärtan som strålar upp längs mitt ben. jag hör sjuksköterskans röst:

– Its 15 rand.

Förvånat tittar jag upp på henne och säger:

– But…i don’t have my wallet here..! They said I was not allowed to bring anything with me to the hospital. Can’t you just buy it for me? Then I can pay you in 3 hours when my friends come to visit!

– No, it does not work that way.

…Sa hon och gick iväg.

Så fick jag ligga där. I tre timmar. Med extrem smärta och utan någonting annat att focusera på än mitt onda ben. Inte ens en klocka hade jag.

Tillslut bryter jag ihop, gråter och gråter, försöker att vara tyst för att inte störa de andra patienterna. Sjuksköterskan som skulle ha kollat till mig och varit ”min” sköterska har jag inte sett till sedan jag frågade henne om mina mediciner.

Tillslut efter ca två timmar kommer en annan sjuksköterska fram till mig och klappar mig lugnande över håret.

– Why are you crying? Are you okay?

Jag förklarar hur det känns och vad den andra sjuksköterskan har sagt. Hon får ett bekymrat uttryck över ansiktet och går och tittar till min epidural. Säger:

– But who has shut this off? Wait, I will get the doctor.

Strax efter kommer doktorn springande och frågar upprört vem som har stängt av mitt smärtstillande. Alla sjuksköverskor tittar ner i marken och skakar på huvudet. Hon som gjorde det är också där. Skakar på huvudet gör hon också. Själv är jag för utmattad för att säga någonting. Ligger bara och kvider i sängen.

De sätter på den smärtstillande epidural droppen och det tar en timma för den att börja verka igen.

Jag trode att jag hade känt smärta förut. Men det hade jag inte. Jag trodde att jag hade varit rädd förut, men det hade jag inte heller.

Nu vet jag. Och jag ska f#n ta mig igenom det här. Kämpa som sjutton ska jag göra. Så idag ska jag sätta mig upp, hasa mig fram till kanten av sängen och med kryckorna gå de tio stegen till toaletten.

So mr bathroom, here I come.

En ljus fläck. En ljus fläck precis över mitt vänstra knä. Den som aldrig blir solbränd. Varje år när jag ser den framträda, så vet jag att det är sommar på riktigt.

Som jag har älskat den där lilla fläcken. Den har alltid gjort mig så glad. Jag vet att det kanske låter konstigt och att det egentligen inte spelar någon roll, men kvällen innan operationen så satt jag där i sängen och tittade på mitt knä. På min lilla ljusa fläck som precis hade kommit fram igen för att påminna mig om att sommaren är här. Den som aldrig skulle bli sig lik igen.

Så jag bara satt där. Klappade på mitt knä. Och grät.

Jaha. Så sitter man här, i Sydafrika med ett trasigt ben. Vad skulle det vara bra för egentligen.

Lyckades skada mig en vecka innan min första BJJ tävling. Precis när det har blivit riktigt varmt här nere och allt jag ville göra var att bada i havet. (Jag kanske, eventuellt, MÖJLIGTVIS är lite deppad över detta. Men bara lite).

Alla andra problem jag har haft känns så obetydliga, vad är väl lite stress över en Magisteruppsats mot att inte kunna gå? Att bara ta tag i att ringa det där samtalet jag hade sån ångest för, vad spelade det egentligen för roll? Varför passade jag inte på medans jag kunde..?

Alltså, jag kommer ju inte att dö av det här (även om det låter så) och jag siktar ju på att bli helt återställd (förhoppningsvis).

Men för någon som mig, som alltid försöker vara positiv, var det plötsligt väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna när:

Läkare: This is very serious.

Jag: Okay..! But maybe it was good that this hapened, I mean I have always had problems with this knee, so now there is a chanse to fix it!

Tittar upp mot läkaren i ett tappert försök att behålla lugnet och ler uppmuntrande mot honom. Kanske kan det komma något bra ur allt det här?

Läkaren: No. There is nothing good about this.

Jag sänker huvudet mot bröstet och blinkar tyst bort tårarna. Fan, jag vill ju inte gråta nu. Försöker rycka upp mig och frågar igen:

But…It can be fixed, right?

Läkare: Yes, but this will always be your weak knee.

Vid det här laget går det inte längre och tårarna rinner ner för mina kinder. Kryckorna jag håller i handen blir alldeles blöta och jag försöker ta mig samman för att kunna gå ut i väntrummet igen.

Så. Han krossade mitt hopp kan man väl säga. Så borde det väl ändå inte vara? Borde man inte försöka vara lite stöttande som läkare, säga att visst, det är allvarligt och det knät kommer att vara svagare än det andra – men kämpa på!

Säga någonting.

Något för att stoppa mig från att falla ner i en svart tunnel av sorg.

Jag älskar min träning. Älskar att vara aktiv. Kan jag inte vara det vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Tack vare fina vänner har jag börjat ta mig samman igen. Han visste nog inte riktigt vad han gjorde där i läkarummet när han dödade mitt hopp. Han såg nog bara en tjej som helst av allt vill börja träna imorgon igen och försökte att få henne att inse allvaret så att hon skulle ta det lugnt. Jag hoppas det i alla fall.

Det är alltså mitt inre ledband (MLC) samt det bakre korsbandet (PLC) som helt har slitits av. Två kraftiga smällar och en extrem smärta senare kändes det som att knät hängde på en lös tråd. Har aldrig upplevt en sådan smärta tidigare och jag är bara glad att knät hoppade i led igen.

Och mötet med den Sydafrikanska sjukvården. Herregud vilken tur att jag har en bra sjukförsäkring säger jag bara. HERREGUD. Hade annars åkt härifrån med ett ben mindre än när jag kom hit. Eller med diverse obotliga sjukdomar.

Så nu återstår de stora besluten, försäkringsbolag som vill flyga hem mig till Sverige och motstridiga läkaruppgifter.

Är det något som jag har lärt mig i det här livet så är det att man måste ta reda på allt i en sådan här situation. Veta exakt vilka metoder som finns för att laga korsband och ledband, samt försöka ha koll på de olika för och nackdelar som finns med respektive metod. Kunskap är makt som jag brukar säga.

(Obs – det KAN vara så att jag är lite av ett kontrollfreak, kaaaanske, kanske).

So, best regards,

//Maja Sköld, Swedish Expert in Orthopedic Surgery and Athlete Injuries to the knee.