På en middag för ett par dagar sedan:

Vi är en grupp på kanske nio personer vid ett middagsbord. Två släktingar från Amerika är och hälsar på, så farfadern i familjen samt en äldre moster är med i diskussionen.

Samtalet går åt ett mer och mer främlingsfientligt håll och jag gör mitt bästa för att inte öppna munnen.

För att förtydliga: När det kommer till människor i min ålder så håller jag aldrig tyst i sådana situationer. Tycker att det är min skyldighet att försöka visa att jag inte håller med, alternativt säga att man kan vara ense om att vara oense. Men när det kommer till den äldre generationen, särskilt här i Sydafrika, så försöker jag att inte argumentera så mycket. Möjligtvis säga något i stil med hur vi ser på saker i Sverige, men aldrig gå in i en diskussion. Ibland måste man helt enkelt respektera att vissa människor kommer från en annan kultur och har haft en annan uppväxt med andra värderingar.

Men som sagt, i våran generation finns det ingen ursäkt.

Den Amerikanska mannen är dessutom en Right Wing Republican (extremhöger), så det är inte särskilt mycket vi håller med varandra om. Nästan ingenting alls skulle jag säga.

Diskussionen går i alla fall från att handla om hur hemskt det är med social välfärd, till hur minoritetsgrupper är mindre värda. Här måste jag också tillägga att den med de värsta åsikterna alltså inte är den gamla farfadern eller mostern (som båda har växt upp i apartheid) utan plötsligt är det Amerikanen som drar samtalet till en helt ny nivå:

”I just hate how n*gros and k*ffirs keeps on living at everyone elses expense!”

”The b*aks just don’t understand, it should be the childrens own responsibility to get schooling!”

”There idiots, we should not have to pay for all these mexicans, n*gros and k*ffirs!”

And so on. Jag känner mig helt chockad över vad han säger. Blir mer och mer sammanbiten där jag sitter och knyter nävarna under bordet.

Tillslut tittar Jacky åt mitt håll och skrattar lite generat och skakar ursäktande på huvudet.

Amerikanen upptäcker tillslut detta och tystnar efter sin långa monolog om svarta/färgade människor. Tittar frågande på mig och undrar vad som är fel.

Jag svarar: ”I am trying very hard to be quiet right now, that’s what Jacky was laughting at.” Säger jag och stirrar stint på honom med hopbitna käkar samtidigt som jag försöker mig på ett forcerat leende.

”No, you should speak! As Eisenhower once said…”

Och så fortsatte han orera ett tag till om yttrandefrihet. Jag tittade på farfadern. Sedan på mostern. Inser sedan att jag får frångå min regel kring att inte diskutera främlingsfientliga frågor med den äldre generationen. Det här går bara inte längre.

Så jag tittar upp och säger:

”You want me to speek my mind?”

Och ägnar sedan tio minuter åt att bli avbruten och skälld på. Mitt i en av diskussionerna frågar han mig:

”So what do you think of all the trash along the road, do you think the state should deal with that too?”

Varpå jag svarar:

”What trash? Do you mean black people?”

Jag har aldrig upplevt en sådan förlamande tystnad vid ett middagsbord tidigare. Sekunderna tickade sakta förbi men avbröts tillslut av nervösa skratt och en upprörd Amerikan som förolämpat säger att han ALDRIG skulle kalla någon människa för skräp!! Oerhört sårad förkunnar han sin kärlek till mänskligheten i stort och fortsätter efter lite grymtande sin rant om något annat ämne.

Men han slutade i alla fall säga åt mig att uttrycka min åsikt.

Ps. Det är alltid lika intressant hur människor kan ha rasistiska åsikter, men så fort man påpekar att det personen just har sagt är/kan tolkas som något främlingsfientligt, blir protesten total. För ingen vill ju vara rasist. Men tyvärr verkar det som att många är det. Smygrasister alltså. Och i ett land som Sydafrika med alla de motsättningar som finns, så kan det till och med vara förståeligt. Men av den yngre generationen? Nej. Och i Sverige? Absolut inte. Det är inte förståeligt alls. Ds.

Mvh,

//Hoppas innerligt på ett mirakel så att Sverigedemokraterna åker ut från Riksdagen i nästa val.

Så var man tillbaka. Det är sommar! Hade glömt hur underbart det är med sol (vänligen bortse från tidigare uttalande nedan).

Däremot måste jag börja dricka filtrerat vatten igen, kolla skorna efter giftiga spindlar varje morgon och se mig över axeln när jag går till affären på eftermiddagen. Men jag känner mig lycklig. Och det är ju det allra viktigaste.

Puss på er! m.