Hej.

Vill bara ge er där ute i Uppsala en så kallad ”fair warning”. Jag har börjat övningsköra. På fel sida av vägen.

Nu vet ni.

Stay safe.

Eftersom jag på det stora hela har ett ganska stort behov av att vara runt människor, kan det också vara väldigt skönt att få vara ensam ibland. På senare tid har jag varit runt folk hela tiden och jag tror att det är därför jag har varit så less..

MEN! Så igår hände det.

Jag kom hem. Och det var ingen där. Jag trode nästan inte att det är sant, det måste vara någonting fel. Jag tar ett varv runt lägenheten för att vara säker. Ropar ett försiktigt, hallå? En gång till, hörge nu, Hallå?!

Jag slänger mina saker på sängen och rusar ut till kylskåpet, vad har vi här då? Lite gammalt segt bröd med sylt kanse? Fil till middag? Hell yes! Och så den obligatoriska mjölken så klart, eller nej, kaffe! Tyst skrattar jag för mig själv. Allt känns så förbjudet. 

Jag tar ett varv runt lägenheten, gläntar på dörren till min lägenhetkompis rum för att vara helt säker på att hon inte är hemma. Strosar runt i vardagsrummet och njuter av tystnaden. Skrattar lite till. Går sedan tillbaka till köket för att bre de rostade mackorna. Häller upp kaffet och går in till sovrummet där jag drar fram en stol, sätter mig på sängen och ställer ner maten på sängbordet. Sen tar jag fram den sista komponenten för att skapa en perfekt kväll, ställer upp den på stolen, och sätter på en film.

Filmen tar snart slut och efter ytterligare några timmar börjar det inte finnas något mer som intresserar mig. Jag börjar pilla på naglarna, titta under sängen efter den där bollen som Jazza brukade leka med… Och så känner jag det där suget. Jag vill ha sällskap.

Kanske är jag rätt social av mig, trots allt.

Innan jag fortsätter på enstörningstemat måste jag bara säga att jag överlag gillar folk. Även om det kanske inte låter så just nu. Men jag tror att man måste lära sig att proiritera, ingen blir ju mer lycklig för att jag försöker vara alla till lags, allra minst jag.

Jag vet inte vad som har hänt med mig, men på senare tid har jag gått och känt… eller om vi börjar så här, för några år sedan tog jag varje tillfälle i akt till att träffa nya människor och bekanta, stanna upp på stan och prata med pamflett gubbarna/gummorna. Men på sistone har jag bara inte orkat. Så fort jag ser att en människa jag inte känner igen kommer gående mot mig stannar jag upp, tittar mig förtvivlat omkring (är det verkligen mig hon titar på?!) för att sedan raskt gå åt motsatt håll.

Samma sak med stora folksamlingar. Jag går ut för att äta lunch på gården och upptäcker att det överallt finns klungor av människor som värmer sig i vårsolen, varpå jag tvärstannar och går in igen. 

Men för att ta ett mer nyligt exempel och förklara den utslagsgivande faktorn till detta inlägg, så stannade jag och en kompis upp för att säga hej till en av hennes bekanta tidigare idag. Samtalet var trevande, det var helt uppenbart att ingen av de inblandade egentligen ville stå där och prata om hur det var med den där brodern ochvilketuniversitet det var han gick på – när min vän plötsligt får ett telefonsamtal och lämnar oss ensamma. Flackande blickar, stammande meningar – så, vad var det nu du sa om din bror?

Jag står där tyst och lyssnar, det riktigt kryper i kroppen av obehag och jag känner hur sekunderna av min lunchrast/mitt liv tickar iväg och blir färre och färre. Vill bara skrika att jag SKITER i vad din bror gör för något, vi KÄNNER ju inte ens varandra!?

Så. Himla. Meningslöst. Om jag kunde räkna ihop hur många veckor av mitt liv jag har stått och hummat och nickat instämmande till någon jag inte känner/någon avlägsen bekant för att vara snäll/trevlig så skulle jag nog lätt kunna få ihop till en två veckors semester.

Men det är slut med det här nu – hör ni det?! No more mr nice…girl.

//Enstörnings maja.

Det var längesedan jag kände mig så förvirrad som jag gör just nu. Antagligen för att jag har så många valmöjligheter. För många. En del tycker att det är bra, jag tycker att det…suger. Lite i alla fall. Längtar tillbaka till när jag var 9år och dagarna var oändligt långa, allt var ett äventyr och någon sa åt en när man skulle äta och gå lägga sig.

Suck.

Vem sa att ansvar var roligt?

Men lite spännande är det ju. Jag skulle kunna bestämma mig för precis vad som helst. Att sluta med juridiken, kanske försöka frilansa från en krigszon någonstans eller köpa en villa och få massor med barn. Det är det som är så läskigt. Jag tänker ofta på det där. Vilken otrolig slump det är att jag överhuvudtaget finns, att just mina föräldrar träffades på ett café i Stockholm, att min farfar tog min farmor på hennes första körlektion och beslutade att hon skulle få några lektioner extra för att hon var så söt.

Tänk bara så fort allt kan ändras, av ett litet beslut, av slumpen. Hade jag tagit en annan väg till jobbet idag så hade jag träffat helt andra människor, sett helt andra saker och kanske till och med råkat ut för en olycka. Vi är ju så sköra vi människor. Precis under huden finns blodet, och det krävs inte mycket för att vi ska gå söner. Det krävs inte mycket alls faktiskt.

Jag kan känna den där dödligheten ibland. Stå vid tunnelbanan och bara för att ögonblick få en inpuls att hoppa ner på spåret. Sitta på cykeln och känna vinddraget av lastbilen som kör förbi. Korta små ögonblick som skulle sätta punkt för min existens, mitt liv. I alla fall som det är just nu.

Ofta tänker jag på det här, och lika ofta blir jag förvånad av att andra inte gör det – i alla fall inte på samma sätt. Jag satt med några bekanta och åt lunch för ett tag sedan, alla studenter i min ålder, alla tjejer. De satt och pratatde om sakerna de skulle göra när de blev 65år och går i pension. Vi gick bordet runt, men när de kom till mig tystnade alla förförat och tittade upp från sina mobiler.

”Vad då OM du blir 65?!”

”Klart att du blir det!”

”Så där får man inte säga.”

…Sa dom och skrattade bort mitt påstående. Jag hade inte ens reflekterat över det, men det är väl självklart? Att våran framtid…inte är så självklar? Att vi inte vet om man får leva så länge. Eller ens tills imorgon om man har lite extra otur.

Därför försöker jag leva mitt liv efter regeln att bara göra saker som jag vill göra, just nu. Om jag kan. Klart man måste ha framförhållning och mål med livet, annars skulle man ju bara sätta sig på ett plan till Italien och spendera sina dagar med att äta ost och dricka vin i solen. Tillexempel.

Så, vad är då problemet?!…Kanske ni tänker nu.

Problemet med valmöjligheter, mina vänner, är att fundera ut vad man faktiskt vill.