…Och nu storstädar jag lägenheten. Har ingen aning om det är giftig eller inte, men fy 17 så stora huggtänder den hade

Så nu ska alla spindlar o kackerlackor ut! Basta.

Äntligen har jag kommit in i en rutin. Jag vet att många tycker att rutiner är tråkigt, men har man inte en sådan så kan man ju inte heller bryta den, eller hur? Och jag behöver verkligen lite stabilitet i mitt liv just nu. Det blir så här när man skriver en uppsats, det finns lixom ingenting/ingen som säger att man ska vara på ett ställe en viss tid varje dag.

Lyxigt kanske ni tänker nu. Och visst, det är skönt att kunna ta sovmorgon ibland – men inte i längden. Jag är naturligt seg av mig, eller seg kanske är fel ord…bekväm kanske är bättre. Om jag ska få någonting gjort så behövs det deadlines och struktur. Finns inte det måste jag skapa det själv. (Så länge man är medveten om sina svagheter kan man förändra dom brukar jag tänka).

Funderar annars på att börja volontärarbeta igen, det finns ett barnhem jag tänkte att jag kunde gå till, vet inte vilket skick det är i dock – kan nog vara rätt svåra förhållanden där..! Men då kan jag känna att jag bidrar med något mer än att bara sitta och skriva hela dagarna. Vet inte om jag ens har berättat att jag har fått ett stipendium? I alla fall så får jag nu betalt för att skriva min Magisteruppsats, så det är ju grymt. 

För att gå tillbaka till det jag ville få sagt från början, så ska jag från och med nu göra allt för att undvika den här sortens tankar på morgonen:

So – discipline, I’m comming back to you now. You hear me?! 

I know you have missed me.

Springer omkring och letar efter mina glasögon.

Utan mina glasögon.

= Stort problem.

//Blindstyre.

Okay, jag måste erkänna att jag har varit himla dålig på att titta in här på sistone. Det riktiga livet har tagit över, antar att det är en bra sak.

Det är lite konstigt för mig det här med en privat (väldigt icke-privat iofs) dagbok på nätet. Jag har inga särskilda problem med att skriva ut tankar och lägga upp bilder här – samtidigt som jag inte tycker om att använda facebook för mycket och inte riktigt förstår poängen med tvitter och instagram.

Personlig integritet? Jag vet inte. Tycker om att skriva helt enkelt. Och alla vet ju faktiskt inte vem jag är. Här. Ja, ni förstår.

På något sätt är det som att jag inte riktigt tänker på att jag lämnar ut mig själv. För jag vet ju inte vilka det är som läser. På facebook tex så vet jag ju vilka som är där. Känner att min logik kring detta inte är helt hundra. Men så länge jag gillar att skriva och inte lägger ut för personlig information/bilder…så är det väl okay? Eller?

Hm. Just nu prokrastinerar jag mest, har en hemtenta som ska lämnas in imorgon. Rättshistoria är inte så intressant som man skulle kunna tro. Om man nu tror det alltså.

Nej, nu måste jag fortsätta skriva. Så får jag väl fortsätta fundera på det här med integritet någon annan gång.

Hoppas ni där ute får en fin dag! Kram, m.

Ibland när jag åker flyg kan jag titta ut genom fönstret och få en känsla av att vi människor är som ogräs. Eller, kanske inte så mycket ogräs som små kryp. Vi är ju så himla många. På en väldigt liten jord.

Från luften ser man hur samhället har byggts upp på bekostnad av annat. Hur skogar har fått ge vika för motorvägar och hur sjöar är fulla med alger. Det är bara så hemskt.

När man tar ett steg tillbaka och tittar på hur vi förstör och lever för konsumtion…då ser vi faktiskt ut som små kryp, en sjukdom som förstör, ja man skulle faktiskt kunna säga att vi är som små virus. Var för sig lyckligt ovetandes om våran inverkan på jorden, men tillsammans så dödliga.

Vi måste sluta tro att vi inte har någon makt, att vi inte kan eller att det inte är någon mening.

Men om vi ska vara helt ärliga nu, så måste vi också sluta vara så förbannat lata.

http://naturskyddsforeningen.se/vad-du-kan-gora/gron-guide

Är just nu i Luleå med med mina föräldrar och hälsar på släkt. Farmor och farfar är så söta, bjuder på mat och glass hela tiden.

Känner mig helt slut, det har varit ett par intensiva veckor..! PMS:en spökar också, inte helt lätt att vara tjej ibland måste jag säga.

Nu är vi ute och åker båt i skärgården, väldigt vackert. Känner dock inte igen Luleå utan all is. Var är snön? Var?!

Det här med att översätta ordspråk. Herregud säger jag bara. Försökte säga till en av mina sydafrikanska vänner att något hade gått för långt.

Jag: ”yes, it was the drip that made the…cup to…overflow..!”

Hon: …

Någon som är expert på detta är en av mina gamla landslagskamrater. Han har det inte alltid…så lätt när det kommer till det engelska språket.

Ett exempel: En gång när han skulle förklara för några killar i det polska landslaget att deras tränare inte var helt med på noterna, sa han: ”he did not have all the horses at home!” …Varpå de stackars killarna såg förvirrade ut, log och försökte hitta på en ursäkt för att så fort som möjligt komma ifrån den där stackars efterblivna svenska mannen.

Så… Annars då? Är på resande fot igen. Ska till Göteborg för att gå på en gammal Taekwon-Do kompis bröllop, är väldigt pepp inför detta!

(Säger gammal ganska mycket här känner jag. Vill bara förtydliga att jag inte på något sätt syftar på någons ålder. Undviker helst att bli sparkad i onödan).

Bifogar en bild på världens bästa kattmys-stund jag hade här om dagen. Kram på er, m.

Är det bara jag som står och håller andan när man sätter in sitt kreditkort i en uttagsautomat? Ni vet en sån där som sväljer hela kortet och sedan beter sig som att: ”Vad då, jag har inte fått något kort?” ”Vet inte vad du pratar om.” I 30sekunder innan det börjar hända något.

I Sydafrika är det alltid lika spännande, ska man få tillbaka kortet…eller inte. Eller ska någon komma och försöka ta det ifrån mig kanske? Inte för att jag tror att alla där är kriminella – men om det nu mot förmodan skulle finnas någon i närheten som skulle kunna tänka sig att råna den blonda tjejen i kjol vid automaten – så hjälper det ju inte att maskinerna där börjar blinka och ge ifrån sig ett högt tjutande repetativt ljud när man väntar på att pengarna ska komma ut ur maskinen. Så att man inte glömmer att ta ut kortet.

Jo men tack för den.

I panik har jag stått där på kvällarna, oroliga blickar över axeln och bara väntat på att någon ska komma fram och säga ”Jaha, men tar du ut pengar till mig?” ”Gud så trevligt!” för att sedan artigt men med kraft (och kanske en pistol) ta min plånbok.

Och så klart mitt kort. Som jag i alla fall inte glömde ta ut ur maskinen.