Min dag:

• Vaknade tidigt och gick till thai-träningen (0kr).
• Gick hem och åt rotfruktsochpotatis-soppa (5kr/port).
• Mötte upp Moa på RödaKorset för lite shopping, köpte en väska + vintermössa (35kr).
• Tog oss till IKEA där vi fikade med kaffe och bullar (5kr). Ja, 5kr. Nej, jag ljuger inte.
• Åkte hem och lagade köttbullar med potatismos från scratch (10kr/port).
• Bakar just nu en sockerkaka medans jag skriver detta (har ingen aning vad det kostar, mjöl/mjölk/ägg/bakpulver/socker…! Billigt iaf).

Så, det var en dag såhär när man har nästan inga pengar alls kvar tills den 25e. Här kommer två helt orelaterade bilder också. Hoppas ni har det bra! Kram, m.

Det har blivit mörkt ute och jag står i kön till en nation. Sommarnatten är varm och runtomkring mig står glada studenter med en öl i handen och väntar på att bli insläppta till klubben.

Så släpps vi tillslut in, musiken strömmar emot oss och mina tjejkompisar kastar sig ut i trängelsen på dansgolvet. Överallt ranglar fulla människor omkring, glada, upprymda…och bedövade.

Det är ungeär här som jag börjar känna tvivel för människan som släkte.

Det är som att titta på 100-tals parningsdanser, någon form av klumpig uppvaktning med ett enda syfte. Allt känns så primalt. Apatiskt. Efter några minuter avtar känslan av att vi alla är idioter, och jag börjar dansa. Den delen kan vara rätt så rolig, det är allt runt om kring som är så…

När man står där och plötsligt inser att man har tappat bort sina vänner tex. I den sekunden blir man fritt villebråd och måste snabbast möjligast ta sig till närmaste utgång, om man inte vill bli uppvaktad av en flock dreggliga vildar vill säga.

Och med det menar jag inte att jag skulle vara speciell på något sätt, i tängseln på en svettig klubb är alla av det motsatta könet något åtråvärt.

Jag blir bara så less. Jag ser inte meningen med det helt enkelt. Vad är meningen?! Suck. Antar att man själv måste dricka en hel del för att vara med på det roliga. Det är bara så tragiskt att detta sker varje gång. Varje gång jag blir medtvingad ut så förlorar jag lite mer respekt för mänskligheten. Folk tar sig rättigheter och tränger sig på. Nej, det är inget för mig.

Det är inte förrens vi kommer ut igen, iväg från musiken, trängseln och de tomma blickarna – som jag börjar må bra igen. Känna mig lite mer hoppfull..!

Kvällen blir plötsligt bättre och jag behöver inte längre oroa mig för borttappade vänner eller fulla idioter. Sommarnatten är fortfarande varm, stämningen på topp och i ett svep har jag glömt hur illa jag tyckte det var. I ett svagt ögonblick går jag även med på att gå ut igen nästa helg.

För visst var det väl rätt så trevligt i alla fall?

Min morgonrutin: 1) gå upp – 10min 2) sätt på kaffe – 2min 3) sitt i köket o stirra ut genom fönstret 15 – 20min 4) drick kallt kaffe – 10min 5) ducha – 14min 6) klä på mig – 12min. Klar.

Så brukade det se ut iaf. Men nu när man ska försöka se representabel ut helatiden (läs: på jobbet) så har ytterligare en punkt lagts till: 7) smink.

Suck.

Det är inte riktigt min grej om man säger så. I början tog det 30minuter. Nu har jag lyckats få ner det till 12. Mer än en halvering på 2 månader, inte illa om jag får säga det själv.

Fast det är något tragiskt över den där handlingen. Att behöva stryka på en kräm för att dölja de rödlätta kinderna från sommarsolen och täcka de blekta ögonfransarna med sotig svart maskara.

Känslan av att behöva ta på sig en mask för att vara respektabel – är inte så rolig. Juristvärlden är inte alltid stel, helt klart. Men normen är att man ska vara vitsminkad, uppklädd och energisk.

Och visst kan jag vara det. Men jag skulle mycket hellre strunta i könsnormer och sova 12minuter längre.

 

Sitter på…wait for it…Norrlands café. hehe.

Ibland krävs det inte så mycket för att man ska bli på bra humör. Jag har suttit här i flera timmar, jobbat med en uppsats som inte riktigt blir som jag vill. Mitt emot mig sitter en gammal man i 70års åldern som tydligen äter världens godaste tårtbit. Han har suttit här i tio minuter nu, hummar och skrattar om vart annat för att det är så gott. Ibland tittar han upp, ser sig omkring som om han inser att han inte är ensam och kanske inte kan sitta där och prata för sig själv. Men så ser han vad som ligger på tallriken framför honom, varpå han glatt börjar humma igen. 

Härligt när det krävs så lite för att bli så glad. Jag om någon förstår, fullkomligt älskar mat. Och godis.

Hej på er! Jag har väldigt mycket på gång just nu – en uppsats som ska in på fredag och veckan där efter en hemtentamen. Fokuset har helt enkelt övergått från träning till plugg om man säger så.

Dom här perioderna kan ibland bli lite problematiska för min del. Jag är väldigt envis, mitt motto i livet är tydligen ”Allt eller inget.” Detta är inget självvalt om ni tror det, jag fungerar så helt enkelt. Ibland är det en väldigt bra egenskap, jag kan fokusera och ge mitt allt för att uppnå ett mål. Men när jag känner jag att nått inte går som jag har tänkt kan jag när som helst bestämma mig för att skita i det – jag kan ju iaf inte ge allt.

Som just nu tex, jag ska lämna in en uppsats och känner mig fast besluten om att jag inte tänker göra den. För att jag inte hinner ge 100%. Och då VILL jag inte ens försöka.

Som sagt, problematiskt. I slutändan löser det sig alltid, jag känner pressen, gör det i sista sekund – och på något mirakulöst sett blir slutresultatet bra.

Just nu är jag fortfarande inne i ”menjagvillinte” samt ”detkommeriafinteblibra” stadiet. Tippar på att det lossnar imorgon runt kl.12.00. Vi får väl se.

Bifogar en helt orelaterad bild av en katt. Tänkte att den kanske kan fungera som lite lugnande eller nått. Äh, jag vet inte. Ska köpa kaffe.

…att en burk tonfisk kan räcka till 3 luncher?

…att när ena bågen till glasögonen går av, är det mycket bekvämare att ligga ner och läsa på den trasiga sidan?

…att dator/böcker/matlådor inte blir lika tungt att släpa på om man skaffar en ryggsäck?

…att det inte känns lika kallt ute om man sitter på en balkong i solen?

…att vatten med citron är typ som att dricka saft?

When life is shit, you have to try and look at the smalles things – from the bright side. //m.

Hej på er. Det har varit mycket ett tag nu – plugg, träning och tävlingar har avlöst varandra i hög fart – blir först nästa vecka som det lugnar ned sig lite, men det är kul! Hitintills iaf.

Det är så härligt att tävla igen, glömmer nästan bort hur mycket jag älskar det här när jag inte har gjort det på ett tag. Och min kropp är hel för en gångs skull *ta i trä* – det går bra helt enkelt. Ska lägga upp lite bilder nästa vecka.

So: Good morning, and in case I don’t see ya, good afternoon, good evening, and good night!

Jag har alltid haft svårt för att basta. Antagligen på grund av att mina första minnen av detta är fruktansvärda. Trött och hungrig har jag satt mig där för att gå ner ett par kilo till  -58 klassen i Taekwon-Do. Sedan fick man uthärda bilresan till tävlingen: trött, hungrig och dessutom törstig – tills man fick väga in.

Så man kan väl säga att jag inte har förknippat bastun med avslappning precis, men de senaste månaderna har jag börjat förstå varför folk uppskattar det så mycket. Efter ett hårt spinningpass är det ganska skönt att få mjuka upp lederna och sitta där i några minuter – för att sedan ställa sig i en sval dusch..!

Jag är annars rätt så ovan vid att ducha på gymet, föredrar att åka hem först – så kan man gå omkring i morgonrock resten av kvällen. Detta har väl gjort att jag inte är särskilt van vid…hur ska jag säga det här…folk. Utan kläder. Dessutom tränar jag oftast ganska sent så det brukar det rätt så tomt i omklädningsrummet och jag har alltid haft min stund i bastun för mig själv. Tills igår.

När jag steg in i bastun fick jag en shock. Tre kvinnor i övre medelåldern satt där inne och handdukarna låg slängda över golvet. Jag tvärstannade i dörren. Tänker att jag kan ju inte vända och gå där ifrån, hur skulle det se ut? Så jag håller min stora handduk hårt runt bröstet och går in. Försiktigt sätter jag mig ner och ser samtidigt till att jag skyler mig från deras blickar. Inte för att dom överhuvudtaget lägger märke till mig. En kvinna ligger ner och nästan som i trans ojjar hon över hur varmt det är. En annan borstar håret. Avslappnat sitter dom där och njuter av värmen. Jag känner mig dum. Ingen skulle bry sig om jag gjorde likadant.

Jag satt där några minuter, tillräckligt länge för att inte väcka några misstankar, sedan skyndade jag mig ut ur bastun. Med handduken uppdragen till hakan.

Det kändes lite som en kulturkrock. Jag pratade med Emelie om det här när jag kom hem, och det är tydligen så man gör i bastun. Det är så man gör helt enkelt. Och visst, det är härligt att se folk vara så bekväma med sig själva. I bastun. Inför totala främlingar. Herregud.

Som sagt, beundransvärt – men kanske inte riktigt min grej. Det ska nog till ganska mycket för att jag ska kunna ”ta seden dit jag kommer” som Emelie sa. Men nästa gång är jag beredd iaf. Eller så ser jag till att undvika bastun när det är mycket folk på gymet.

Vi får se helt enkelt.

Jag förstår inte hur folk klarar sig utan kolhydrater, för mig är det verkligen plågsamt – jag känner mig frusen, hungrig, trött. Nyss när jag kollade mig i spegeln hade jag blå läppar..! Lågkolhydratsdieter är inget för mig helt enkelt, skulle aldrig göra detta mot mig själv om det inte var så att jag skulle tävla i helgen.

Ni kanske undrar hur länge jag har gjort detta? Kanske tänker ni att hon måste ju ha hållit på länge för att bli så där påverkad.

Två dagar. Under två dagar har jag nu inte ätit en endaste kolhydrat. Eller ja, nästan iaf.

Men det är f#n inte värt det. Skulle jag väga ett kilo över på söndag morgon sätter jag mig i bastun istället – nu går jag upp till caféet och köper en macka!