Nu är vi framme i vietnam. Ville bara säga det. Själv har jag börjat fundera på vad det ska bli av mig egentligen, man kan liksom inte agera frilans-luffare hela livet. Vi får se.

Och nyval i Sverige, herregud. Vad HÄNDER där hemma egentligen?! Eller ja, det vet jag ju. Sitter som fastklistrad vid Svt Play hela dagarna.

Frustrationen med att ha dålig uppkopling har aldrig varit större. Varje gång jag försöker titta på nyheterna så bryts sändningen mitt i debatten. Mattias Karlsson står där med armen i vädret, munnen öppen och ser förvånad ut medan videon buffrar. Som om han egentligen inte hade trott att det skulle gå att fälla sveriges regering. Han kanske trodde att det var en lek? Att det inte var på riktigt. Men det var det. Så nu står vi här, med nyval.

Och videon fortsätter buffra.

Jag hade en lärare på gymnasiet, Gunilla hette hon. Som student var jag aldrig särskilt duktig, struntade i läxor och var helt ointresserad av kemi och mattematik. Men svenskan, den gillade jag. Kände att jag kanske inte var helt dålig på vissa saker ändå.

Gunilla var så snäll, hon stöttade mig, sa att jag skulle fortsätta skriva. Att jag skulle skriva varje dag så att jag kanske kunde göra något med allt det där skrivandet tillslut.

Jag kommer särskilt ihåg ett samtal vi hade. Vi gick i mörkret på en grusväg någonstans, antagligen på väg till busshållplatsen. Jag berättade att jag nog aldrig ville ha barn. Att det inte intresserade mig. Hon skrattade, men på ett vänligt sätt, och sa att jag skulle ringa henne när jag precis hade fött mitt första barn. Att jag skulle tänka på henne då. Så log hon, klappade mig på armen och så gick vi vidare i höstmörkret.

Jag har ofta tänkt på det samtalet. Hur hon kunde ha varit så säker på sin sak. Och jag sa till mig själv att om jag någon gång föder det där barnet, då ska jag ringa henne. Ringa och säga att hon hade rätt. Och jag kunde se hennes leende framför mig där på andra sidan luren, hur glad hon hade blivit för min skull.

Men så för två år sedan så åkte jag tillbaka till mitt gamla gymnasium. Behövde väl ett intyg tror jag. Hade tänkt att jag skulle hälsa på Gunilla när jag ändå var där. Frågade några av hennes kollegor som besvärat tittade ner i marken, skrapade med foten mot asfalten och sa att hon tyvärr inte var där. Att hon hade dött.

En hjärntumör. Flera år tidigare hade det hänt, men jag visste inte. Ingen hade sagt något till mig och vi hade inte hållit kontakten, man gör ju sällan det.

Men jag tänker ofta på henne. Även om jag kanske inte kommer att få några barn så kommer jag alltid att komma ihåg hur fin hon var mot mig.

Livet, så himla ömtåligt det är ändå.

Ja, okay då. Det där var väl lite att ta i. Lite taskigt kanske. Det är ju inte min dators fel att jag uppenbarligen har så kallade ”hoarding” problem när det gäller att spara bilder. Inte en raderar jag. Inte en enda! Suddig? Nopp. Mörk? Inte den heller. En helt otydlig: ”tills man inte kan se vad det är för bild” -bild? Njaaa..! Kanske.

Ja ni ser ju. Katastrof. Nej, hädanefter lovas bot och bättring. Jag kan ju inte ägna all min tid åt detta. Så från och med nu skall alla foton varsamt sorteras, bokmärkas och framför allt – raderas.

Några i alla fall.

De senaste två timmarna har jag försökt ladda över mina foton från mobilen till datorn. Jag har så många bilder att datorn fryser, den VÄGRAR låta mig kopiera över det jag vill. Den hånar mig. Talar om att jag minsann inte ska få som jag vill. ICKE!

Så nu sitter jag här. Snopen. Ledssen. Besviken. Men så kom jag på något. För två minuter sedan copy paste:ade jag hela inehållet till datorn. Triumf!

…Tills det visade sig att det är tre timmar och 20 minuter kvar till att överföringen är klar. Så nu sitter jag här. Och väntar.

Datorn vs Maja, 1 – 0.

Jag är ganska så snål. Eller snål kanske är fel ord, jag… Okay, ni kan få bestämma. Vänligen läs exemplet nedan.

Sladden till min dator glappar, vilket har resulterat i en fem minuter lång ritual varje gång jag vill använda den. Jag måste alltså:

1) Prata med datorn,

2) Skaka på sladden för att få den lösa piggen i uttaget att ramla fram,

3) skaka ännu hårdare så att jag tillslut TVINGAR ut den djävulen,

4) försiktigt föra uttaget till datorn utan att av misstag trycka in den lösa piggen (detta steg utförs ibland med diverse svordomar och kvävda skrik från min sida),

5) upprepa steg 2 – 4 x antal gånger,

6) vid lyckad insättning tar jag tag i sladden, röra den i cirklar och hoppas på att den gröna lampan på laddaren börjar lysa,

7) när det gröna ljuset visat sig (likt guds sken från ovan), måste jag sitta blickstilla med sladden i handen och samtidigt leta efter något att vila den på.

8) Om detta sista steg lyckats; Börja jobba.

Upprepa annars steg 1 – 7.

Det skulle alltså ha kostat mig 1000 kr att köpa en ny sladd i Sydafrika. Men gjorde jag det när jag hade chansen? Neeej då. Det är ju inte som att jag behöver använda min dator ganska så ofta och är helt beroende av dess funktionalitet. Inte alls.

//En snål djävul.

Så, ute och reser alltså. Vackra vyer, nya härliga bekantskaper, tropisk hetta och häftiga upplevelser. Låter ju toppen, ellerhur?

Men lägger man till jobb och plugg i den mixen så blir det lite jobbigt ibland, särskilt när alla runt om kring en är på semester. Jag reser och jobbar samtidigt, vilket innebär att jag är är allt annat än ledig. Jag vet, helt sjukt att jag kan klaga på detta, men så är det. Uttrycket: ”Be careful of what you wish for” känns rätt så lämpligt just nu.

Är fortfarande helt utmattad efter dusten med Kaptenen och hela den dr historien. Det tog oss 6 dagar att reda ut hans misstag och komma ut ur landet. Sedan har vi rest i ett, Laos är väldigt vackert – men jag har svårt att uppskatta det just nu. Klart att vissa stunder är helt underbara, men när man hela tiden känner sig jagad av ansvar och åtaganden så spelar det inte så stor roll vart i världen man befinner sig. Man kan aldrig fly från sina problem. Och jag tror att mitt största problem just nu är att försöka göra det jag vill (läs: måste). Så även om alla andra gör roliga saker, så måste jag säga ifrån och bara sätta mig ner och jobba.

Jag har lämnat in en artikel idag och ska skriva två uppsatser imorgon.

I’ll just do it.

Ps. Jag har alltså INTE pms just nu, ville bara förtydliga detta för att undvika diverse onödiga missförstånd angående min känslostatus. Ds.