Kategori: Thoughts

sadness.

En ljus fläck. En ljus fläck precis över mitt vänstra knä. Den som aldrig blir solbränd. Varje år när jag ser den framträda, så vet jag att det är sommar på riktigt.

Som jag har älskat den där lilla fläcken. Den har alltid gjort mig så glad. Jag vet att det kanske låter konstigt och att det egentligen inte spelar någon roll, men kvällen innan operationen så satt jag där i sängen och tittade på mitt knä. På min lilla ljusa fläck som precis hade kommit fram igen för att påminna mig om att sommaren är här. Den som aldrig skulle bli sig lik igen.

Så jag bara satt där. Klappade på mitt knä. Och grät.

”when life gives you lemons, grab tequila and salt.”

Jaha. Så sitter man här, i Sydafrika med ett trasigt ben. Vad skulle det vara bra för egentligen.

Lyckades skada mig en vecka innan min första BJJ tävling. Precis när det har blivit riktigt varmt här nere och allt jag ville göra var att bada i havet. (Jag kanske, eventuellt, MÖJLIGTVIS är lite deppad över detta. Men bara lite).

Alla andra problem jag har haft känns så obetydliga, vad är väl lite stress över en Magisteruppsats mot att inte kunna gå? Att bara ta tag i att ringa det där samtalet jag hade sån ångest för, vad spelade det egentligen för roll? Varför passade jag inte på medans jag kunde..?

Alltså, jag kommer ju inte att dö av det här (även om det låter så) och jag siktar ju på att bli helt återställd (förhoppningsvis).

Men för någon som mig, som alltid försöker vara positiv, var det plötsligt väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna när:

Läkare: This is very serious.

Jag: Okay..! But maybe it was good that this hapened, I mean I have always had problems with this knee, so now there is a chanse to fix it!

Tittar upp mot läkaren i ett tappert försök att behålla lugnet och ler uppmuntrande mot honom. Kanske kan det komma något bra ur allt det här?

Läkaren: No. There is nothing good about this.

Jag sänker huvudet mot bröstet och blinkar tyst bort tårarna. Fan, jag vill ju inte gråta nu. Försöker rycka upp mig och frågar igen:

But…It can be fixed, right?

Läkare: Yes, but this will always be your weak knee.

Vid det här laget går det inte längre och tårarna rinner ner för mina kinder. Kryckorna jag håller i handen blir alldeles blöta och jag försöker ta mig samman för att kunna gå ut i väntrummet igen.

Så. Han krossade mitt hopp kan man väl säga. Så borde det väl ändå inte vara? Borde man inte försöka vara lite stöttande som läkare, säga att visst, det är allvarligt och det knät kommer att vara svagare än det andra – men kämpa på!

Säga någonting.

Något för att stoppa mig från att falla ner i en svart tunnel av sorg.

Jag älskar min träning. Älskar att vara aktiv. Kan jag inte vara det vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Tack vare fina vänner har jag börjat ta mig samman igen. Han visste nog inte riktigt vad han gjorde där i läkarummet när han dödade mitt hopp. Han såg nog bara en tjej som helst av allt vill börja träna imorgon igen och försökte att få henne att inse allvaret så att hon skulle ta det lugnt. Jag hoppas det i alla fall.

Det är alltså mitt inre ledband (MLC) samt det bakre korsbandet (PLC) som helt har slitits av. Två kraftiga smällar och en extrem smärta senare kändes det som att knät hängde på en lös tråd. Har aldrig upplevt en sådan smärta tidigare och jag är bara glad att knät hoppade i led igen.

Och mötet med den Sydafrikanska sjukvården. Herregud vilken tur att jag har en bra sjukförsäkring säger jag bara. HERREGUD. Hade annars åkt härifrån med ett ben mindre än när jag kom hit. Eller med diverse obotliga sjukdomar.

Så nu återstår de stora besluten, försäkringsbolag som vill flyga hem mig till Sverige och motstridiga läkaruppgifter.

Är det något som jag har lärt mig i det här livet så är det att man måste ta reda på allt i en sådan här situation. Veta exakt vilka metoder som finns för att laga korsband och ledband, samt försöka ha koll på de olika för och nackdelar som finns med respektive metod. Kunskap är makt som jag brukar säga.

(Obs – det KAN vara så att jag är lite av ett kontrollfreak, kaaaanske, kanske).

So, best regards,

//Maja Sköld, Swedish Expert in Orthopedic Surgery and Athlete Injuries to the knee.

shut up please.

Personer som pratar för sig själva medans de jobbar borde inte få sitta på bibliotek. De borde förflyttas till ett rum nere i källaren utan fönster, där en militärklädd man lär dem att hålla tyst med hjälp av en sådan där liten vattenspridare som man vattnar blommor med.

”Varje gång du mumlar för dig själv, kommer jag att spruta vatten på dig!!” Kommer han  att skrika.

Och så sitter dom där.

I tystnaden.

Och väntar.

illegal student.

Igår när jag kom fram till biblioteket möttes jag av två män i vaktuniformer. De hade stora svarta gevär och såg allmänt bistra ut. Jag hinner tänka att, aj då – någonting måste ha hänt. Så jag går fram och frågar: 

– Hey, what hapened here?

Bister man nummer 1 vänder sig om, tittar frågande på mig och ryter fram till svar,

– Nothing!

….pressad tystnad medans bister man nummer 1 skakar på huvudet åt bister man nummer 2. Jag fortsätter trevande:

– Okay..! So… Can I go in to the library then..?

– No.

Lång tvekande paus från min sida. Bister man nummer 2 rycker in för att hjälpa till, den här utländska tjejen verkar ju vara helt efter:

– You have to show us your student card, otherwise we can’t let you in. New rules.

Han försöker på sig ett leende som uppenbart tar på krafterna eftersom han ger ifrån sig en djup suck efteråt.

Jag hinner tänka att det här antagligen inte är rätt tillfälle att tala om att jag inte har ett studentkort eftersom jag inte är inskriven vid det här universitetet. Flackar med blicken, får fram ett stammande:

– I…forgot it at home..!

Och går därifrån. Bakom mig hör jag hur de säger någonting till varandra och brister ut i skratt.

Inte visste jag att oregistrerade studenter utgjorde ett sådant hot att det krävs 2 stora vakter för att hålla oss därifrån.

Så om någon letar efter mig sitter jag hädanefter i cafeterian, där folk inte har lika mycket vapen och är väldigt mycket trevligare.

Det finns också en oändlig tillgång till kaffe och glass. So at least I have that going for me, which is nice.

random acts of kindness.

Jag vaknar upp och hela min kropp skriker efter att få somna om, träningsvärken från gårdagens träning ligger tungt kvar i kroppen. Tvingar mig själv upp ur sängen och stiger in i duschen. Inget varmvatten idag heller. Drar en djup suck och väljer att köra en minidusch över handfatet istället. 

Tittar på klockan och inser att min skjuts upp till stora vägen snart kommer hit, så jag slänger på mig kläderna och tittar mig i spegeln. Skrattar till och tänker att, jaja – desto skabbigare jag ser ut, desto mindre är risken att jag bli rånad. Så jag struntar i sminket och sätter upp håret i en slarvig knut. En sista titt i spegeln och jag är nu övertygad om att de flesta kommer att tro att jag är en uteliggare. Bra så.

Tar en snabb vända runt lägenheten för att se om jag har glömt något och häller upp en skvätt kaffe i den lilla resemuggen jag har fått av mamma. Det är inte varmt längre, men jag känner att jag borde få i mig lite kaffe om jag överhuvudtaget ska få någonting gjort idag.

Springer in i Gregs rum och sätter på larmet, kastar mig utanför dörren men ångrar mig i sista sekund och innan jag låser ytterdörren låser jag även min egen sovrumsdörr, bara ifall att.

Går ner till stora vägen och blir upplockad av min skjuts. Hoppar ur hennes bil fem minuter senare och ställer mig vid busshållplatsen för att vänta på minitaxin. Värmen är tryckande, det är 21 grader varmt och klockan är bara 8.00 än så länge. Hinner tänka att jag kanske borde ha tagit den där kalla duschen i alla fall. Taxin kommer och jag ser att den enda lediga platsen som finns är längst bak mellan två stora ”mammas.” Är det en sak sydafrikaner inte har svårt med så är det personligt utrymme – man klämmer ner sig där det finns plats.

Jag börjar inse att idén att ta med kaffe i en taxi kanske kanske inte var helt lyckad, den här chauffören verkar ha väldigt bråttom – och kaffet hamnar mest i mitt knä. Tur att det inte var hett då i alla fall.

Jag hoppar av vid terminalen och folk tittar frågande på den där konstiga vita tjejen som är nerspilld med kaffe. Kanske är hon sjuk på något sätt? Lite efterbliven kanske. Bäst att hålla sig på säkert avstånd.

Jag går snabbt förbi en av de stora mammas som tittar på mig och skrattandes skakar på huvudet.

När jag hoppar in i nästa taxi hamnar jag bredvid en äldre indisk herre utan framtänder, som under hela taxifärden försöker övertyga mig till att antingen:

1) gifta mig med honom, eller

2) köpa några av hans varor som han kommer att sälja vid vägen utanför universitetet.

Två frierier och otaliga försäljningsförsök senare kan jag äntligen lämna den stekheta taxin och gå mot Universitetet. Tänker att jag verkligen borde försöka hitta en lägenhet som ligger närmare havet, en 50 minuters resa med tre byten är inte riktigt värt ett större rum eller tillgång till pol. En pol där döda mullvader flyter omkring med jämna mellanrum kan tilläggas.

Väl framme vid biblioteket märker jag att det inte finns några sittplatser kvar, det är examensperiod och plötsligt är Universitetet översvämmat av studenter som har insett att det är dags att börja studera nu.

I sista sekund hittar jag en plats, men inser snabbt att min datorsladd inte kommer att nå fram till det enda eluttag som finns på den här våningen.

Så står jag där, trött, svettig, full med kaffefläckar och smutsigt hår, två sekunder ifrån att få ett mentalt psykbryt på den här värdelösa dagen – när en tjej i min ålder ställer sig upp och säger: ”you can have my seet if you whant, I’m not going to use my computor today anyway.” 

Kanske såg hon hur nära jag var att bryta ihop. Kanske ville hon bara undvika en scen där en blond, förhållandevis smal liten tjej börjar kasta stolar och bord omkring sig och skrika obscena ord på något obegripligt språk. Vad vet jag. Det enda jag vet är att den här tjejen förtjänar en medalj.

Så tack, anonyma underbara tjej för att du räddade min dag och gjorde världen lite, lite bättre för en stund.

//Kännerlitemerhoppförmänskligheten.

Bifogar en orelaterad bild av en fin solnedgång. Cos I can.

”we live in paradise, yet we are miserable.”

Jag blir så ledsen när jag ser hur alla omkring mig (inklusive mig själv) stressar ihjäl sig för att uppnå någonting som potentiellt sätt inte kommer att göra dem lyckliga. Särskilt när man måste göra vissa saker för att passa in i samhället.

Skaffar man inte barn som kvinna så är det något som är fel. Väljer man bort storstadslivet och bilen så måste man vara olycklig, vill man dessutom inte jobba nio till fem varje dag så måste man vara direkt sjuk. 

Men vad är det egentligen vi vill uppnå? Om det verkligen är lycka vi vill ha, så måste vi väl först fråga oss själva vad vi blir lyckliga av.

Jag tror inte att man kan vara lycklig hela tiden, livet fungerar inte så. Däremot så verkar det som att man är så lycklig som man gör sig. Man måste veta vad man vill och sen gå efter det. Uppskatta de små fina sakerna i vardagen.

Misstänker också att vi strävar efter ouppnåeliga ideal när det kommer till lycka. Man kanske ska vara rätt så nöjd med att bara vara lycklig…ibland.

Jag vet inte, jag har inga svar. Ibland vet jag inte vad jag ska göra för att bli lycklig. Fast å andra sidan så är jag inte direkt olycklig. Que sera sera.

Okay, så för att väga upp detta extremt deprimerande inlägg med någonting positivt så tänkte jag presentera en lista på saker som gör mig lycklig:

– Stanna upp och lukta på blommor (ja, jag veeet – men det är faktiskt sant),

– Klappa söta valpar (fungerar dock endast vid direkt tillgång till valpar).

– Träna kampsport (adrenalin är inte att underskatta, däremot att träna någonting tråkigt är SJUKT omotiverade och man vill bara dö istället – så ett tips från coachen är att försöka undvika tråkiga träningsformer),

– Havet,

– Solen,

– Träffa fina vänner och laga middag med lite vin,

– …och det var nog allt. Just nu i alla fall.

Kanske ska sluta fundera så mycket och bara göra saker istället. Tror att mycket fritid ofta skapar problem, man får liksom lite för mycket existentiella funderingar för sig annars.

Eller, ja – man och man. Jag.

hello from sick face

Ligger i sängen och dricker te… Är förkyld, har varit det i 3 dagar nu och det här är 2:a dagen jag spenderar hemma i sängen..! Så tråkigt! Ahhhhhh.

Men å andra sidan så är det faktiskt lite mysigt också. Att vara sjuk är lite av ett frikort till att inte behöva göra någonting. Alls. Och slippa känna dåligt samvete för det. Ha! hahaha. ha. För jag har en massa saker som jag borde göra. Ich, okay – inte tänka på det nu.

Har annars forskat lite kring det här med vad jag skulle kunna volontärarbeta med – läste en artikel om att personalrotationen på barnhem kan göra barn väldigt stressade..! Så jag funderar på om jag inte ska hjälpa till på något annat sätt. Hittade ett ställe som behövde någon som gör olika aktiviteter/idrotter med barnen på fritiden, så det kanske vore något. Låtsas vara idrottslärare några gånger i veckan? Ja, vi får se.

Ska gå och hämta en kopp te till så länge, kram på er. m.