Jahapp. Så hände det alltså, min länge sedan förutspådda nära döden upplevelse.
Eller ja, så farligt var det kanske inte. Men nästan.
—
Jag och Shaun sitter och jobbar i lägenheten när strömmen plötsligt går. Jag suckar och föreslår att vi tar oss till ett närliggande café. Det är ju inte precis ovanligt att strömmen går här nere.
Så jag börjar plocka ihop mina saker och gör mig beredd att åka iväg. Shaun ser lite fundersam ut och börjar metodiskt leta efter proppskåpet. Jag suckar djupt åt den Sydafrikanska lugna mentaliteten och känner bara att jag vill komma iväg snabbt. Har så sjukt mycket jobb att göra så att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Precis när jag är på väg ut genom dörren kommer Shaun inrusande:
– I think there is a Fire! There’s a fire downstears!! Skriker han och springer förbi mig ut mot ytterdörren.
– What?! Svarar jag och tror att han skämtar.
Med hjärtat i halsgropen springer jag efter med datorn i högsta hugg (fråga mig inte varför, men det kändes viktigt att den kom med). Ned för trapporna och ut på gården. Nu kan jag se röken. Det BRINNER. Vi springer vidare mot elden och kan tillslut se lågorna innanför glasdörren till konstateljen. Det är som en vägg av eld från golv till tak – rummet fullkomligt äts upp av lågorna.
– Call the fire department! Ropar jag till Shaun samtidigt som jag börjar springa tillbaka mot vår lägenhet. ”I will call Greg and let him know!” Fortsätter jag, redan på väg upp för trapporna.
Snabbt tar jag mig in i vårt rum, lägenheten har börjat fyllas med rök men det är fortfarande inte så illa att jag inte kan se vad jag gör – så jag drar fram en väska och börjar i panik packa ner de viktigaste föremålen vi äger, datorn åker ner, alla USB minnen med gamla foton, plånböcker och internetdosor – allt åker ner i en väldig fart. Andfådd börjar jag inse att jag inte har mycket mer tid, jag kan känna röken i mina lungor och inser att jag måste börja ta mig ut. Plötsligt kommer jag att tänka på Megan som precis har flyttat in, hennes rum ligger precis över branden. Jag tar ett djupt andetag och dyker in i hennes rum, hennes dator ligger på skrivbordet och jag slänger ner den i väskan. Tänker att nu får det räcka – Gregs rum är på andra sidan huset och jag hinner inte ta mig dit. Jag känner att jag inte kan vara kvar inne i lägenheten längre och ger mig snabbt ut i den friska luften. Utanför dörren slänger jag ner väskan med våra värdesaker på marken och jag är precis på väg ner för trappan när jag kommer på det – Brandsläckaren! Upp igen, in i röken och jag fullkomligt sliter upp dörren till skåpet där brandsläckaren hänger på väggen. Mitt hjärta dunkar av adrenalin och jag springer ut på gården igen. Shaun är i telefonen med brandkåren och det enda som lugnar mig är att jag vet att ingen kan vara hemma i komplexet. De på nedre plan är på semester och de andra arbetar på dagarna. Jag springer förbi Shaun med brandsläckaren i högsta hugg.
– Maja, no!!!
Jag ser mig inte om, fullkomligt kutar mot elden och glasdörren, stannar upp, tar sats och krossar glaset. Röken väller ut och jag tar satts igen för att kunna klättra in genom hålet i ett försöka att släcka elden. Plötsligt känner jag Shauns armar som tar tag i mig bakifrån och stoppar mig från min heroiska handling.
– What are you doing?! Are you inzane?!
Förvirrad tittar jag upp mot honom och stoppar mig själv.
– We cant just stand here and watch! Can we..?
…
Förtvivlade backar vi från hettan och står och stirrar på elden. På grund av mitt ”räddningsförsök” har den nu fått mer syre och tilltar i styrka.
Mitt mot sjunker och vi står tysta och tittar på medans elden tar sig upp mot vår lägenhet. Inga syrener hörs. Ingen brandbil syns till. För första gången på länge känner jag att jag saknar Sverige. Undrar varför jag bor i ett land där brandbilarna inte kommer.
Tillslut kommer dom, brandmännen. Och de jobbar på, det tar flera timmar att släcka elden och det verkar trots allt som att det bara var konststudion som fick de största skadorna, de tre lägenheterna runt om kring hade klarat sig och ingen person kom till skada.
Människor strömmar till och undrar om vi behöver hjälp att evakuera, men det värsta verkar vara över och nu återstår det bara att vänta och försöka ta reda på vad som hände.
En av brandkvinnorna var så cool. Hon var en rätt så…hur ska vi säga…stor kvinna. Med säkra stag och med en yxa på axeln stegade hon fram till glasdörren – ett kraftslag senare raserades den och mitt lilla försök till hål syntes inte längre. (Tack och lov).
Det var tydligen de elektriska kopplingarna i det stora proppskåpet som tog eld. Ett för gammalt hus med för gamla ledningar helt enkelt. Min morbida sida ser så klart slumpen i detta som rätt så avskyvärd. Tänk om det hade hänt på natten? Du hade vi alla brunnit inne. I Sydafrika tror man inte på brandalarm. Ironiskt nog har jag försökt köpa ett under de senaste veckorna, men inte hittat något. Förvirrat har butikspersonalen tittat på mig och sagt: – ”Fire…what now?” Senast igår kväll sa jag att vi måste köpa en brandvarnare. Livet alltså, så himla (o)förutsägbart.
Efter ett par timmar till börjar vi gå upp till lägenheten igen, Greg var också där och hade åkt direkt från jobbet när jag ringde. Vi skämtar om att det kommer bli kalla duschar, hämtmat och stearinljus-kvällar ett tag framöver eftersom vi inte kommer att ha elektricitet.
Jag tar upp min panik-evakuera-väska som ligger utanför dörren och skrattar till. Undra vad jag packade ner egentligen.
Mina (bevisligen) viktigaste saker här i livet:
– Min dator
– USB-minnen med alla bilder
– Plånböcker, bankkoder och internetdosor
– Mina ringar och en klocka jag fick av mamma
– Våra loggböcker för seglingen
och sist men inte minst..!
– Min plattång.
Jupp. Till mitt hår.
Det enda jag har att säga till mitt försvar är att den är var väldigt dyr. När jag köpte den. För 6 år sedan.
Okay, there is no excuse.
//majalina – den misslyckade (och fåfänga) fire fightern.
Majalina 