Nu är det 7 dagar kvar tills jag ska lämna in min magisteruppsats, nästa fredag är det dags. Varvar mellan total panik och en känsla av hopp. Snart över.
Never again.
Fy 17 så jag ska fira när jag är klar med det här. Jag ska sova, äta god mat, träna, dricka vin, bada i havet..! Kanske inte nödvändigtvis i den ordningen. Inte så bra att simma full.
Okay, måste fortsätta.
Bifogar ett väldigt ledsamt men sant citat. Thank god for friday.
På en middag för ett par dagar sedan:
Vi är en grupp på kanske nio personer vid ett middagsbord. Två släktingar från Amerika är och hälsar på, så farfadern i familjen samt en äldre moster är med i diskussionen.
Samtalet går åt ett mer och mer främlingsfientligt håll och jag gör mitt bästa för att inte öppna munnen.
För att förtydliga: När det kommer till människor i min ålder så håller jag aldrig tyst i sådana situationer. Tycker att det är min skyldighet att försöka visa att jag inte håller med, alternativt säga att man kan vara ense om att vara oense. Men när det kommer till den äldre generationen, särskilt här i Sydafrika, så försöker jag att inte argumentera så mycket. Möjligtvis säga något i stil med hur vi ser på saker i Sverige, men aldrig gå in i en diskussion. Ibland måste man helt enkelt respektera att vissa människor kommer från en annan kultur och har haft en annan uppväxt med andra värderingar.
Men som sagt, i våran generation finns det ingen ursäkt.
Den Amerikanska mannen är dessutom en Right Wing Republican (extremhöger), så det är inte särskilt mycket vi håller med varandra om. Nästan ingenting alls skulle jag säga.
Diskussionen går i alla fall från att handla om hur hemskt det är med social välfärd, till hur minoritetsgrupper är mindre värda. Här måste jag också tillägga att den med de värsta åsikterna alltså inte är den gamla farfadern eller mostern (som båda har växt upp i apartheid) utan plötsligt är det Amerikanen som drar samtalet till en helt ny nivå:
”I just hate how n*gros and k*ffirs keeps on living at everyone elses expense!”
”The b*aks just don’t understand, it should be the childrens own responsibility to get schooling!”
”There idiots, we should not have to pay for all these mexicans, n*gros and k*ffirs!”
And so on. Jag känner mig helt chockad över vad han säger. Blir mer och mer sammanbiten där jag sitter och knyter nävarna under bordet.
Tillslut tittar Jacky åt mitt håll och skrattar lite generat och skakar ursäktande på huvudet.
Amerikanen upptäcker tillslut detta och tystnar efter sin långa monolog om svarta/färgade människor. Tittar frågande på mig och undrar vad som är fel.
Jag svarar: ”I am trying very hard to be quiet right now, that’s what Jacky was laughting at.” Säger jag och stirrar stint på honom med hopbitna käkar samtidigt som jag försöker mig på ett forcerat leende.
”No, you should speak! As Eisenhower once said…”
Och så fortsatte han orera ett tag till om yttrandefrihet. Jag tittade på farfadern. Sedan på mostern. Inser sedan att jag får frångå min regel kring att inte diskutera främlingsfientliga frågor med den äldre generationen. Det här går bara inte längre.
Så jag tittar upp och säger:
”You want me to speek my mind?”
Och ägnar sedan tio minuter åt att bli avbruten och skälld på. Mitt i en av diskussionerna frågar han mig:
”So what do you think of all the trash along the road, do you think the state should deal with that too?”
Varpå jag svarar:
”What trash? Do you mean black people?”
Jag har aldrig upplevt en sådan förlamande tystnad vid ett middagsbord tidigare. Sekunderna tickade sakta förbi men avbröts tillslut av nervösa skratt och en upprörd Amerikan som förolämpat säger att han ALDRIG skulle kalla någon människa för skräp!! Oerhört sårad förkunnar han sin kärlek till mänskligheten i stort och fortsätter efter lite grymtande sin rant om något annat ämne.
Men han slutade i alla fall säga åt mig att uttrycka min åsikt.
Ps. Det är alltid lika intressant hur människor kan ha rasistiska åsikter, men så fort man påpekar att det personen just har sagt är/kan tolkas som något främlingsfientligt, blir protesten total. För ingen vill ju vara rasist. Men tyvärr verkar det som att många är det. Smygrasister alltså. Och i ett land som Sydafrika med alla de motsättningar som finns, så kan det till och med vara förståeligt. Men av den yngre generationen? Nej. Och i Sverige? Absolut inte. Det är inte förståeligt alls. Ds.
Mvh,
//Hoppas innerligt på ett mirakel så att Sverigedemokraterna åker ut från Riksdagen i nästa val.
Så var man tillbaka i Sydafrika igen. Solen värmer, fåglarna kvittrar och jag hade ett oväntat besök av en fladdermus här om kvällen som slutade i en stand off mellan honom och mig. Han vann.
Annars då? Har nu T minus 14 dagar kvar att skriva innan hela den här magisteruppsatsen förhoppningsvis ska lämnas in. Börjar tvivla på att det går. Man kan ju skriva hur mycket som helst egentligen, finns ingen hejd. MEN! Det känns bra. Eller så bra som det kan kännas. Visserligen är det aldrig ett bra tecken att det känns bra, då har man förmodligen missat något. Det är när man inser hur lite man faktiskt vet som man är inne på rätt spår.
…
VAD HAR JAG MISSAT?! *börjarpaniksvettas*
Nej då, det här ska nog bli bra.
Har jag förresten sagt att jag börjar bli lite lätt schizofren av allt det här skrivandet och den isolering detta medför? Det kanske märks i och för sig.
Hoppas ni har en härlig fredag, själv ska jag sätta mig på balkongen med ett glas vin och dränka mina stackars uppsatsnerver.
Och sedan fortsätta skriva.
Puss på er, m.
Så var man tillbaka. Det är sommar! Hade glömt hur underbart det är med sol (vänligen bortse från tidigare uttalande nedan).
Däremot måste jag börja dricka filtrerat vatten igen, kolla skorna efter giftiga spindlar varje morgon och se mig över axeln när jag går till affären på eftermiddagen. Men jag känner mig lycklig. Och det är ju det allra viktigaste.
Puss på er! m.
Sitter på ett tåg på väg hem från Luleå och har en 13,5 timmars tågfärd framför mig. Sittandes. Över natten.
Börjar ångra att jag inte tog en sovvagn istället.
”Men jag sparade ju 250kr!” Inte riktigt värt det Maja. Inte riktigt värt det.
Slutsats: Måste verkligen sluta vara så snål.
Positiv vinkling: Jag har i alla fall haft en supermysig helg och sitter här med en massa god mat, så det är ju bra. Och! Jag fick en julmust av farmor och farfar 🙂 Så det är ju helt fantastiskt.
Älskar julmust orimligt mycket känner jag.
Mvh,
//Försöker se sömnbrist från den ljusa sidan.
Okay, idag är det torsdag (eller ja, jag tror det i alla fall, har inte direkt koll på dagarna längre) och jag ska skicka in mitt första oppositionsutkast av uppsatsen ikväll eller imorgon på förmiddagen.
Då tänkte jag alltså att det skulle vara en bra ide att åka till Luleå för att hälsa på min farmor och farfar idag, samma dag som ovannämnda viktiga deadline.
Men vem gör så?!
Jag tydligen.
Suck. Det är bara att hoppas på att tåget har ett eluttag, annars blir det jobbigt. Men visst har dom det? Dom lovade och svor att det var så när jag ringde och frågade i alla fall.
Men absolut, vissa saker är viktigare än tid och pengar, att träffa farmor och farfar tillexempel. Jag är bara så förundrad över min tidsoptimism. Fortfarande. Att jag inte lär mig?!
Men om det är något som är säkert här i livet, så är det att när jag går upp på fredag morgon, efter att jag förhoppningsvis har lämnat in den här sk*ten, så kommer jag att vakna upp till två glada farföräldrar som har lagat en massa mat till mig. Så det är i alla fall helt underbart.
Min tidsoptimism har ju sina fördelar i ibland trots allt.
Äntligen har jag hittat något som fungerar. Plötsligt får jag till strukturen på min uppsats, rubrikerna följer varandra, jag har en mall av lagstandarder jag kan använda mig av och jag är inne i ett flow.
Vart så lycklig när detta hände imorse att jag inbillade mig att det blev vår. Nej men jag lovar! Solen tittade plötsligt fram (i februari?), jag hörde fåglar sjunga (?!) utanför fönstret och luften kändes lite lättare att andas (i centrala Stockholm. Skulle inte tro det va?).
Så vad vet jag, det kanske är nu jag går in i väggen på riktigt. Att hallucinera lär ju inte vara ett bra tecken precis.
Jag är helt inne i skrivandet just nu, pressar ut det sista jag har av mig själv på de återstående blanka sidorna. Men det ska gå, bara lite till nu.
Och sen? Det får vi se. Nu, skriva.
Ps. Älskar nedanstående bild, men det är inte alltid så lätt att uppnå den känslan.
Särskilt inte när man håller på och sliter sitt hår i förtvivlan över en ynka uppsats. Ds.
Majalina 