Det är så himla härligt, blir alltid sjukt effektiv när jag sitter och arbetar såhär. Älskar bibliotek överlag faktiskt.
Alldeles nyss hände dock något fruktansvärt.
Jag tog fram resemuggen av metall där jag hade hällt i min goda proteinshake. Alldeles lugn och lycklig i själen tittade jag på behållaren som innehåller dagens vikigaste mål. Jag kände hur ljudet av viskande människor och smygande bibliotekarier som försiktigt stryker längs väggarna fyllde mig med ett lugn som jag inte har känt på mycket länge.
Killen som sitter bredvid mig tittar åt mitt håll och jag föreställer mig att han ser på min mat med avund i blicken. Ha! Tänker jag och lägger ifrån mig datorn. Här delar man inte med sig serru. Tyvärr, lägger jag till och känner ett visst medlidande för mannen som inte har något eget mellanmål.
Så börjar jag försöka få upp locket. Det tar emot. Jag tar i lite till och ser mig frustrerat omkring. Försöker att lägga tjöjärmen mellan min hand och locket. Tar i ännu mer. Tillslut frustar jag som en brunstig älg och ger ifrån mig små kvidande ljud. Svett bryter ut på min panna. Detta kan inte vara sant. Förtvivlat ser jag mig omkring, men det finns inget jag kan göra. Killen intill låtsas som att han inte ser. Men jag vet att han gör det. Jag vet att han nu sitter där i triumf och hånar mig, straffar mig för den belåtenhet jag alldeles nyss känt.
Så nu sitter jag här. Ledsen, besviken. Och väldigt, väldigt hungrig.
En bild från när jag sedan kom hem och tänkte göra en knäckemacka med kalles istället. Så skar jag mig på tuben. Det blev helt enkelt en dag i matrevolutionens tecken.
För att avsluta det här inlägget på ett mer positivt sätt så kan jag dela med mig av en bild på världens mest gosiga hund.
Jag och Shaun var hundvakter för några dagar sedan och hon är så sjukt söt. Och, likt mig, alltid väldigt väldigt hungrig.
Jag träffade Alex Schulman igår. Det var en intervju med honom på Uppsala stadsbibliotek och jag satt med i publiken. Efteråt så blev det signering och jag hade tagit med mitt gamla tummade exemplar av ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”. Det här är en beskrivning av vad som hände, vi tar det i nutid:
Jag är där med en vän och vi ställer oss näst sist i kön. Minuterna släpar sig fram, men vi står och talar om annat och jag lyckas fokusera på henne och vår diskussion. Kön rör sig långsamt framåt, men när det bara är några personer kvar framför mig så inser jag plötsligt att alla står med ett nytt exemplar av hans senaste bok i handen. Jag tittar mig runt. Herregud. Det isar till i mig. Här står jag med ett fallfärdigt exemplar av en gammal bok och vill att han signerar den, vad ska han tro? Jag inser att jag måste ge honom en förklaring så att han förstår. Tillslut är jag framme och likt en liten tonårsflicka i mellanstadiet räcker jag blygt fram hans bok och säger:
– Hej, kan du signera den här..?
Han tar emot boken och jag ser hur han tittar till, boken håller på att falla isär i hans händer och vissa delar av bokens rygg har lossnat från inbindningen.
– Alltså, den är väldigt sliten men det finns en förklaring! Säger jag och sätter upp händerna i försvarsställning luften, så där som man gör när man förskräkt försöker skydda sig från en oförberedd passning av en basketboll som kommer farande igenom luften.
– Ja den ser ju väldigt…tummad ut, säger han och tittar fundersamt på boken.
Ja precis, alltså, jag var ute och reste runt i Asien, som översättare, och hittade den här boken långt uppe i norra Thailand. Den fanns längst in i en liten bokandel. Och tanken när man reser omkring sådär är att man ska byta böcker med varandra. Men jag kunde inte byta bort den här. Så den fick följa med mig.
Han hummar och nickar hela tiden och när jag är klar säger han:
– Vilken fin historia. Vad heter du?
– Maja.
Han böjer sig ner för att signera boken.
– Jag har säkert läst den säkert åtta, nio gånger.
– Nej, är det sant?
Han fortsätter signera boken och jag berättar hur jag älskar sättet han uttrycker sig på, att det inte nödvändigtvis är själva berättelsen, det han skriver om som fångar mig, även om det är fantastiskt, utan att det är sättet han skriver på, hur han använder det svenska språket, att det är det som har gjort ett så stort intryck på mig.
– Det är den finaste komplimangen jag kan få, säger han och tittar upp mot mig och ler. Jag kommer ihåg hur det var när jag var yngre, det var de som kunde göra de vassa formuleringarna, de som kunde uttrycka sig, det var de som var de stora hjältarna!
– Ja precis! Säger jag och ler tillbaka.
Han ger tillbaka boken som han har skrivit i och jag tackar.
Tack själv! Säger han, vi ses!
Jag förstår att för er så är detta ingen stor grej. Ni kanske undrar varför jag skriver om det här. Men för mig så är det stort. Särskilt eftersom jag verkligen beundrar hans arbete. Och för mig har det alltid varit så jobbigt att utelämna mig själv på det här sättet, jag skulle ALDRIG i mitt liv gå fram till någon på stan och säga något. Någon jag ser upp till alltså. Herregud.
Det var också en revansch från förra gången jag träffade honom, DET ska vi verkligen inte prata om här. Eller? Nej, lets not.
Men jag är så glad att jag fick träffa honom igen. Och kanske kommer han att komma ihåg den knäppa tjejen med den trasiga boken. I alla fall ett litet tag.
Bifogar en obefogad bild från när jag var hundvakt här om dagen… Fast när är en bild på en hund någonsin obefogad egentligen? Nej, just det.
Det verkar vara en tradition att jag råkar ut för en trafikolycka dagen innan nyår. År 2014 var det en buss, i år en lastbil.
Okay då, det kanske inte räknas som en tradition om det händer två gånger, men under 2015 så var jag inte ute på vägen dagen innan nyår, så det var nog tur det.
Jag och Shaun har åkt till Gran Canaria för att se solen under 12 dagar och har därför hyrt en liten bil för att ta oss runt. Vi har undvikit alla turistställen och jag måste säga att jag är positivt överraskad av hur lätt det har varit. Vi har hållit till uppe i bergen och det är så vackert och lugnt här. Och varmt.
En av anledningarna till att vi har hyrt bil är för att jag ska få upp vanan att köra igen, det var 1,5 år sedan jag tog mitt sydafrikanska körkort och jag inte har kört sedan dess. Dessutom måste jag TA OM mitt körkort i Sverige, eftersom det Sydafrikanska bara går att köra på en viss tid, sedan måste jag köra upp igen.
Sagt och gjort, kört omkring här har vi gjort och det har gått bra… Tills igår eftermiddag. Jag körde på en smal bergsväg med många små och snabba svängar. Plötsligt kommer en stor lastbil mot oss mitt i en sväng och jag bromsar in för att ge honom mer utrymme. Han saktar däremot inte in och jag ser hur den bakre delen av hans släp åker över i vår körbana. Det finns ingenstans att svänga eftersom bergsväggen är direkt till höger om oss, så allt jag kan göra är att slänga mig på bromsarna. Vi slungas framåt men eftersom jag körde så pass långsamt snurrande bilen inte runt, utan stannade mitt i vägen… Vilket var tur eftersom det fanns ett stup på andra sidan. Lastbilen fortsätter köra och jag försöker få undan den skadade bilen lite längre fram så att vi inte ska bli påkörda bakifrån. Hela främre delen av bilen är helt intryckt och jag kunde inte sluta skaka.
Men det gick bra. Ingen blev skadad och förhoppningsvis behöver vi inte betala hundratusentals kronor till bilfirman eftersom vi har full försäkring. Men det viktiga är att alla mår bra. Jag vet dock inte hur jag ska våga köra bil igen..! Antar att det är snabbt upp i sadeln som gäller.
Lite jobbigt hade det varit om jag hade råkat döda Shaun. Ser framför mig hur kollegorna på jobbet frågar vad jag gjorde på semestern:
Kollegan: Var det lugnt eller?
Jag: Ja! Väldigt härligt. Det hände inte så mycket… Dödade min sambo i och för sig, så mycket pappersarbete blev det, men annars var det lugnt!
Kollegan: … *Sträcker sig långsamt mot interntelefonen och försöker med uppspärrade ögon och ett tillkämpat leende diskret ringa polisen*
Jag har lyckats få ryggskott, lite lätt komplicerat att…göra saker då. Som gå till jobbet tillexempel.
Annars då? Måste gå och ta en spruta, nått vaccin, hepatit A? B? Kommer inte ihåg. Jag hade tänkt göra det i fredgas, det var bara det att jag inte hade tillräckligt mycket pengar på mitt konto. Eller, jo det hade jag, men jag hade inte tillräckligt för att ta vaccin OCH köpa vin. Det var ju fredag.
Då får man göra ett val. PRIORITERA, som det kallas.
Så jag köpte vin.
And I never looked back.
Jag och Shaun vid Berlinmuren. Måste se till att resa mer. Oftare. Alltid.
Jag har inte tittat in här på ett tag, får skylla på att det nya jobbet har tagit upp all tid. Men jag trivs! Det är ju det viktigaste. Eller så kanske jag inte har tittat in här på grund av att jag för några veckor sedan hällde ett stort glas vatten över min dator så att den tvärdog. Det kan ju också vara en bidragande faktor tänker jag.
Hur som helst så har jag de senaste veckorna insett att jag besitter det man i folkmun kallar för: Super powers. Helt otroligt är det.
Så fort jag öppnar dörren och går ut från våran lägenhet så stänger grannarna under sin dörr. Det slår aldrig fel! Tro mig, jag har experimenterat med detta. Dessutom så har jag upptäckt att sekunden efter att jag har öppnat ytterdörren längst ner i trapphuset och ska ut på gården, så öppnas deras dörr igen. Utan undantag. Så har ni stökiga grannar? Någon ni önskar att inte springa på i trapphuset? Bjud in mig! Jag erbjuder mina tjänster måndagar till fredagar mellan 17.00 till 21.30. Detaljer för betalning och autogiro finns numera under fliken ”om mig”.
Jaha jaha. Denna ovanstående kraft kan i och för sig komma från att jag har haft något så urbota svenskt som en sms:fejd med samma granne. Jag gjorde misstaget att ge ut mitt nummer till mannen i familjen när vi flyttade in, om ”det skulle vara något han ville.”
Det visade sig vara rätt så mycket.
Exempel på grannarna under oss och deras önskemål, i den ordning de har framförts:
1. Om vi skulle kunna tänka oss att inte släpa möbler över golvet då det låter i deras lägenhet?
– Javisst! Svarade jag glatt och slutade med det samt köpte in sådana där vita ”tussar” som jag klistrade fast under stolar och bord.
2. Om vi också kunde tänka oss att sluta springa i trappan på morgonen? Det låter så mycket och deras dotter vaknar ofta av det.
– …Okay..! Svarade jag och slutade med det också.
3. Om vi kan sluta gå tungt på golvet under morgnar och kvällar (inte med hälarna), då deras dotter ofta vaknar av det?
Ungefär här började jag tappa tålamodet men svarade ändå, med ett visst mått av irritation, att vi absolut kunde försöka vara tystare men att det kan vara svårt att ”gå mjukare” på ett golv.
När vi anlänt från Arlanda efter en sen hemkomst från Berlinför några veckor sedan, får jag följande sms kl.00.30 på natten:
– ”Ni måste gå tystare! Det är långt efter kl.22.00”.
Detta har sedan eskalerat. Själv anser jag att dessa människor kanske kunde ha någonting bättre för sig än att klaga på hur vi går.
Men nej, det har de alltså inte.
Man hade dessutom kunnat tänka sig att det hade varit mer förklarligt om flickan de talar om hade varit en sex månaders bäbis och deras föräldrar led av konstant sömnbrist samt suidisidala tankar, men även där: Nej. Hon är, så vitt jag kan se, runt 8 år. Det roliga i allt detta är dessutom att de bor i en stor femrumslägenhet, så om det är så jobbit har de faktiskt, inte ett, inte två, utan TRE andra sovrum att sova i. Man kan dessutom använda öronproppar, om det nu skulle vara så känsligt.
Det konstiga är också att jag och Shaun är världens lugnaste, går upp efter kl.07.00 och går väldigt sällan och lägger oss efter kl.23.00. Nu lät vi ju supertråkiga, men det är sant. Jag har aldrig gillat att festa utan går mer på middagar/förfester/alternativt tar ett tält och bosätter mig i skogen några dagar.
Så. Vad ska vi göra? Ettan vi nu bor i har stått tom i flera år, så de är antagligen vana att vara själva.
Denna ”konflikt” nådde sin absoluta höjdpunkt för två veckor sedan när den gick från att vara virtuell till IRL (”In Real Life” för er som inte har koll på sånna förkortningar). Vi hade ett par kompisar från England på besök och gick och lade oss sent en söndag, kl.00.00 för att vara exakt.
Plötsligt hör jag hur någon bankar högt på dörren. Shaun öppnar och jag hör från badrummet hur mannen i familjen säger:
– Ni MÅSTE sluta gå hårt på golvet! Det här går inte.
Jag tar ett djupt andetag, spottar ut tandkrämen i handfatet och går ut i hallen. Han fortsätter:
– Och ni drar möbler över golvet också!
Ungefär här så får jag en utom kroppslig upplevelse och, ja, det slår lite slint kan man säga. Jag sa saker som tillexempel att detta är löjligt, vi har inte dragit några stolar, vi har aldrig haft besök här förut, vi har till och med sagt till våra gäster att vara försiktiga och inte dra möbler, vi har inte fester, spelar inte musik, vi har gjort allt som ni har velat men ni kan inte be oss att smyga omkring på tårna i våran egen lägenhet! Typ så.
När mannen, som även råkar vara ordförande i bostadsrättsföreningen, börjar tala om att ”vi har regler i det här huset” så lägger jag armarna i kors samtidigt som jag höjer ögonbrynen. Reger? Säger jag. REGLER?
Här tystnar mannen och ser rädd ut. Samtidigt som jag börjar tycka synd om honom och Shaun säger något om att vi försöker så gott vi kan så börjar hans fru tala till oss från våningen under (bara det är märkligt) och säger urskuldande: Ojdå, har ni besök? Ja det visste ju inte vi! Klart att ni måste få ha det!
Jamen ursäkta mig för ironin men TACK så mycket för att vi får ha besök! Det är ju underbara nyheter! Stort tack, verkligen! Det visste jag inte att ni tillät o du överklasskvinna i 40årsåldern vars största problem verkar vara vilken färg ni ska måla erat nyrenoverade lyxkök i.
Tack.
Så, nu kanske jag ska sluta vara så negativ. Tänker ofta på vad som hände med den där söta lilla hippietjejen som älskade allt och alla? Hon kanske växte upp, tänker ni nu. Men nej, hon började nog bara jobba på kontor.
Bifogar obefogad bild från fredagens ”mat, vin, öl OCH ost” provsmakningskväll på ÖG. Best evening ever.
Det är så härligt med sol, jag har suttit ute på gården hela dagen och druckit kaffe, sen tagit en påtår och druckit lite till. Jag dricker i och för sig fortfarande kaffe men funderar starkt på att byta upp mig till vin. För det är ju VÅR! Äntligen.
Annars då?
Jag funderade på att plocka upp en gammal kvarglömd cykelkorg från stationen för några veckor sedan, men Shaun påstår att det är stöld. Och det kan ju jag informera er om att det INTE är. Skulle jag eller någon annan plocka upp ett kvarglömt/borttappat föremål där det inte går att lokalisera ägaren är det (moraliskt sätt) inget fel att ta hem den. Tycker jag alltså. Det kan till och med ses som återvinning! En god gärning till fördel för mänskligheten. Och till mig själv. (Jag behöver verkligen en cykelkorg.)
Men men.
Det är så otroligt härligt att ha fint väder igen, jag vet att jag lovade att sluta prata om det men jag har insett att det är helt omöjligt när man bor i Sverige. Allt beror på vädret. Hur man mår, vad man vill äta, om man vill duscha, gå ut, leva eller dö.
Igår hade jag förresten en utomkroppslig upplevelse där jag kände mig lite som Jesus, så jag tänkte att jag skulle berätta om det nu när det är Påsk och allt.
Det började med att jag gick ner till tvättstugan, släpades på en tung tvättkorg och var allmänt trött och less på grund av att jag har legat sjuk i sängen ett par dagar. När jag äntligen kommer ner till tvättrummet och ska hänga upp den del av tvätten som redan var klar, ser jag att någon har lämnat all sin tvätt i torkrummet. Och då menar jag ALL tvätt. Överallt hänger halvrena småbarnskläder med spyrester varvade med jeans och underkläder från victoria’s secret. Jag ser rött och min första impuls är att riva ner tvätten i ren frenesi och med en ilska som inte har setts till i den här delen av Uppsala sedan urminnes tider slita isär kläderna med tänderna. Jag skulle stampa, slå vilt omkring mig tills jag trött och flåsande sjönk ner längs med väggen. Tillslut ligger kläderna i slamsor på golvet och i en sista våg av ilska skulle jag ställa mig upp och markera mitt revir som en rättfärdigad hund, allt för att visa dom jä#larna var skåpet ska stå så att dom ALDRIG gör om samma misstag.
Detta var alltså min initiala tanke.
Men! Plötsligt händer det. Tanken på att det kanske var en trött småbarnsfamilj som hade glömt sin tvätt och föräldrarna nu låg sovandes där uppe framför teven, matresterna torkandes på tallrikarna samtidigt som deras sex barn länsade kylen på sprit. Något milt och vackert kom över mig och sakta tog jag ner deras kläder och vek försiktigt ihop alla kräktrasor, la stringtrosorna i färgkoordinerade högar och såg till att jeansen var torra innan jag lade dom på bordet bredvid. Med vördnad stod jag och betraktade mitt verk. Må det vara gott, tänkte och och backade långsamt ut från torkrummet.
Ja ni ser, ibland kan det gå bra tillslut. Må Gud vare mer er och låt henne välsigna er. Achmen.
Bifogar en helt obefogad bild på mig själv från när jag var med Shaun på Norrlands och kastade pil.
Det går bra med katterna, dom har lugnat sig och är nu mera de gosigaste fluffbollarna någonsin. Dom styr fortfarande vårat hem, men dom gör det med vänlighet och respekt.
För att tala om något annat så viste jag inte att så små varelser kunde producera så enormt mycket bajs. Helt otroligt! Imponerande till och med. Jag hade ingen aning. Varje kväll när jag tömmer sandlådan så förundras jag över deras produktivitet.
Jag kanske skulle tipsa min nya teamledare om att jag har hittat två varelser som vet hur man producerar.
Att PRODUCERA är annars väldigt viktigt på mitt jobb, särskilt sedan ett par månader tillbaka efter att den ovan nämnda teamledaren började, vilket får mig och mina kollegor att känna oss som maskiner. Klart att man ska jobba på hårt, men detta har helt klart fått nya proportioner på sistonde.
I alla fall så har jag fått… Wait for it…
Nytt jobb!!
I…
Waaaait for it…
UPPSALA!!! 😀
Jag kommer att sakna mina kollegor, men annars är jag så himla lycklig över detta! Inget mer pendlande för min del, bara att hoppa på cykeln och vara på jobbet 20 minuter senare. Lycka.
Så hej då stressade människor på perongen, arga tidningskillen vid trappan, signalfel, tågstopp, byten, ersättningsbuss, trängsel, väskor på sätet, busschafören som börjar köra innan man har satt sig och galna produktionstanten på jobbet.
Vi har blivit med katt. Katter rättare sagt. Det är två små saker av rasen ragdolls (om jag har förstått det rätt) och dom är extremt gosiga. Väldigt härligt!
Om det inte vore för att en av dom gillar att prata.
Högt.
På natten.
Det är som att våran lilla lägenhet har blivit belägrad av en hårig fångvaktare som noga övervakar varje steg vi tar. Vill du vända dig om i sängen? Dra täcket över huvudet? Gäspa? Inget är längre tillåtet i detta fängelse vi förut kallade vårat hem.
Som i Guantanamo utför hon den värsta tortyr och precis när man tror att hon har slutat så startar det igen.
Repetitiva ljud som tilltar i styrka desto längre man försöker ignorera det. Mellan klockan ett och fem i natt har detta hållit på.
Ni kanske tror att jag överdriver? Tänker att den där Maja är allt bra på att skämta hon. Men nej. Jag är nu på väg till jobbet och för första gången i mitt liv ger denna resa mig en känsla av lättnad och lycka. Ett andhål från den tortyr som sker i vårat hem. Stackars Shaun är kvar där borta, men jag måste tänka på mig själv nu. Kvinnor och barn först som det heter.
Sitter på pendeln. Det är det större delen av mitt liv handlar om nu. Tåget är sent och det sitter en man brevid mig som pratar med någon som heter Arne. Tydligen har Arne inte skött sig på jobbet och mannen brevid mig har orerat om det i säkert 35 minuter nu. Stackars Arne.
Jag ska till fina Cissi ikväll på myskväll, så det ska bli väldans roligt! Allt känns lite lättare nu när solen äntligen har flyttat hem till Sverige. När jag var och hälsade på i Sydafrika för några veckor sedan sa jag till alla jag mötte hur fint väder det var, varpå dom stirrade på mig som om jag var dum i huvudet och svarade: ”But it’s allways nice weather here, what do you mean..?” Himla otyg. Man ska vara tacksam!! Suck.
Annars var jag ute i Hufvudstaden igår med kollegorna. Väldigt trevligt men också: Väldigt. Dyrt. Herregud. Är det såhär det är att bli vuxen?! Det kostade 75 kronor för ett glas vin och 159 kronor för en cesarsallad. Hundrafemtinio kronor!! Jesus så dyrt. Och det absolut roligaste var att servitrisen påpekade att jag kunde få min cesarsallad för 129 kronor, om jag bara valde att ta bort kyckligen. Ha! Hur dum får man bli?! Jag har inget emot att äta vegitariskt men en cesarsallad utan kyckling…är bara grönsallad med ost.
För 129 kronor.
Kan inte sluta skratta åt detta, hysteriskt roligt.
Oj, nu verkar det som att Arne ringer tillbaka! Måste lyssna. You go girl!
Majalina 