Sitter på…wait for it…Norrlands café. hehe.

Ibland krävs det inte så mycket för att man ska bli på bra humör. Jag har suttit här i flera timmar, jobbat med en uppsats som inte riktigt blir som jag vill. Mitt emot mig sitter en gammal man i 70års åldern som tydligen äter världens godaste tårtbit. Han har suttit här i tio minuter nu, hummar och skrattar om vart annat för att det är så gott. Ibland tittar han upp, ser sig omkring som om han inser att han inte är ensam och kanske inte kan sitta där och prata för sig själv. Men så ser han vad som ligger på tallriken framför honom, varpå han glatt börjar humma igen. 

Härligt när det krävs så lite för att bli så glad. Jag om någon förstår, fullkomligt älskar mat. Och godis.

Hej på er! Jag har väldigt mycket på gång just nu – en uppsats som ska in på fredag och veckan där efter en hemtentamen. Fokuset har helt enkelt övergått från träning till plugg om man säger så.

Dom här perioderna kan ibland bli lite problematiska för min del. Jag är väldigt envis, mitt motto i livet är tydligen ”Allt eller inget.” Detta är inget självvalt om ni tror det, jag fungerar så helt enkelt. Ibland är det en väldigt bra egenskap, jag kan fokusera och ge mitt allt för att uppnå ett mål. Men när jag känner jag att nått inte går som jag har tänkt kan jag när som helst bestämma mig för att skita i det – jag kan ju iaf inte ge allt.

Som just nu tex, jag ska lämna in en uppsats och känner mig fast besluten om att jag inte tänker göra den. För att jag inte hinner ge 100%. Och då VILL jag inte ens försöka.

Som sagt, problematiskt. I slutändan löser det sig alltid, jag känner pressen, gör det i sista sekund – och på något mirakulöst sett blir slutresultatet bra.

Just nu är jag fortfarande inne i ”menjagvillinte” samt ”detkommeriafinteblibra” stadiet. Tippar på att det lossnar imorgon runt kl.12.00. Vi får väl se.

Bifogar en helt orelaterad bild av en katt. Tänkte att den kanske kan fungera som lite lugnande eller nått. Äh, jag vet inte. Ska köpa kaffe.

…att en burk tonfisk kan räcka till 3 luncher?

…att när ena bågen till glasögonen går av, är det mycket bekvämare att ligga ner och läsa på den trasiga sidan?

…att dator/böcker/matlådor inte blir lika tungt att släpa på om man skaffar en ryggsäck?

…att det inte känns lika kallt ute om man sitter på en balkong i solen?

…att vatten med citron är typ som att dricka saft?

When life is shit, you have to try and look at the smalles things – from the bright side. //m.

Hej på er. Det har varit mycket ett tag nu – plugg, träning och tävlingar har avlöst varandra i hög fart – blir först nästa vecka som det lugnar ned sig lite, men det är kul! Hitintills iaf.

Det är så härligt att tävla igen, glömmer nästan bort hur mycket jag älskar det här när jag inte har gjort det på ett tag. Och min kropp är hel för en gångs skull *ta i trä* – det går bra helt enkelt. Ska lägga upp lite bilder nästa vecka.

So: Good morning, and in case I don’t see ya, good afternoon, good evening, and good night!

Jag har alltid haft svårt för att basta. Antagligen på grund av att mina första minnen av detta är fruktansvärda. Trött och hungrig har jag satt mig där för att gå ner ett par kilo till  -58 klassen i Taekwon-Do. Sedan fick man uthärda bilresan till tävlingen: trött, hungrig och dessutom törstig – tills man fick väga in.

Så man kan väl säga att jag inte har förknippat bastun med avslappning precis, men de senaste månaderna har jag börjat förstå varför folk uppskattar det så mycket. Efter ett hårt spinningpass är det ganska skönt att få mjuka upp lederna och sitta där i några minuter – för att sedan ställa sig i en sval dusch..!

Jag är annars rätt så ovan vid att ducha på gymet, föredrar att åka hem först – så kan man gå omkring i morgonrock resten av kvällen. Detta har väl gjort att jag inte är särskilt van vid…hur ska jag säga det här…folk. Utan kläder. Dessutom tränar jag oftast ganska sent så det brukar det rätt så tomt i omklädningsrummet och jag har alltid haft min stund i bastun för mig själv. Tills igår.

När jag steg in i bastun fick jag en shock. Tre kvinnor i övre medelåldern satt där inne och handdukarna låg slängda över golvet. Jag tvärstannade i dörren. Tänker att jag kan ju inte vända och gå där ifrån, hur skulle det se ut? Så jag håller min stora handduk hårt runt bröstet och går in. Försiktigt sätter jag mig ner och ser samtidigt till att jag skyler mig från deras blickar. Inte för att dom överhuvudtaget lägger märke till mig. En kvinna ligger ner och nästan som i trans ojjar hon över hur varmt det är. En annan borstar håret. Avslappnat sitter dom där och njuter av värmen. Jag känner mig dum. Ingen skulle bry sig om jag gjorde likadant.

Jag satt där några minuter, tillräckligt länge för att inte väcka några misstankar, sedan skyndade jag mig ut ur bastun. Med handduken uppdragen till hakan.

Det kändes lite som en kulturkrock. Jag pratade med Emelie om det här när jag kom hem, och det är tydligen så man gör i bastun. Det är så man gör helt enkelt. Och visst, det är härligt att se folk vara så bekväma med sig själva. I bastun. Inför totala främlingar. Herregud.

Som sagt, beundransvärt – men kanske inte riktigt min grej. Det ska nog till ganska mycket för att jag ska kunna ”ta seden dit jag kommer” som Emelie sa. Men nästa gång är jag beredd iaf. Eller så ser jag till att undvika bastun när det är mycket folk på gymet.

Vi får se helt enkelt.

Jag förstår inte hur folk klarar sig utan kolhydrater, för mig är det verkligen plågsamt – jag känner mig frusen, hungrig, trött. Nyss när jag kollade mig i spegeln hade jag blå läppar..! Lågkolhydratsdieter är inget för mig helt enkelt, skulle aldrig göra detta mot mig själv om det inte var så att jag skulle tävla i helgen.

Ni kanske undrar hur länge jag har gjort detta? Kanske tänker ni att hon måste ju ha hållit på länge för att bli så där påverkad.

Två dagar. Under två dagar har jag nu inte ätit en endaste kolhydrat. Eller ja, nästan iaf.

Men det är f#n inte värt det. Skulle jag väga ett kilo över på söndag morgon sätter jag mig i bastun istället – nu går jag upp till caféet och köper en macka!

Jag har en gammal julgran på min balkong. Fråga inte varför jag inte har gjort mig av med den tidigare, det har helt enkelt inte blivit av. Eftersom vinten officiellt är slut vill jag bli av med den så fort som möjligt, helst idag. Tror dessutom att Moa skulle uppskatta att inte inviga balkongen med en julgran till morgonkaffet.

Såhär skulle jag kunna bli av med julgranen:

1. Ta fram en sax och försöka klippa, alternativt hacka, ner granen i mindre bitar så att den får plats i ett par soppåsar som jag sedan kan slänga i det gemensamma soprummet. Inte en helt dålig ide kanske ni tänker nu, men problemet är att vi har några i huset som gillar arga lappar – därför vet jag även att de ogillar att man slänger ”stora föremål” i soporna.

2. Ringa en vän med bil. Har inte så många vänner med bil och det känns lite pinsamt att be om hjälp för en sån liten sak. Stark kvinna reder sig själv. Typ.

3. Ringa en vän med trädgård. Fast vem vill ha ett dött träd?

4. Sätta mig på cykeln och försöka ta mig till närmaste sopstation. Detta är ju egentligen det mest logiska valet, men med tanke på att jag principiellt är emot själva tanken med vardagsmotion så är det också det minst lockande alternativet. Hm.

Någon som vill ha en gammal gran? Nej, nu åker den ut! måste bara hitta saxen och några soppåsar först..!