Jag var på ett spinningpass igår. Det var en ny instruktör på passet som jag aldrig har sett förut, men jag tänkte väl inte mer på det.

Förrens passet började.

Hon matade oss nämligen hela tiden med följande hejarrop: 

”Nu blir det JÄKLIGT tungt!” 

”Tänk INTE på hur tunga dina ben känns!” 

”Tänk INTE på hur lång tid det är kvar!!” 

Alltså, vad är meningen? Varför gör man så?! Om hon säger till mig att inte tänka på någonting, så är det ju just precis det jag kommer att tänka på. 

Under hela passet. 

Precis när jag trodde att hon hade tystnat och jag skulle kunna fokusera på träningen så var hon där igen och trykte ner oss med sina helvettesfasoner, skrikandes om hur HEMSKT och SVÅRT och TUGNT allting var. 

Tillslut blev det nästan lite komiskt, varje gång hon skrek: ”Nu är det SJUKT tungt!” satt jag och fnittrade för mig själv på cykeln. 

Så, nu ska jag inte tänka på hur tidigt jag var tvungen att gå upp i morse eller på hur trött jag är just nu.  

INTE!! 

Galna människa. 

En text jag skrev i Sydafrika:

”Jag blir verkligen arg av att lysna på oviktiga diskusioner om obetydliga skitsaker. Det är att spotta på min tid, ett slag i ansiktet mot effektivitet och vad som är viktigt. Jag blir så less. Jag BRYR mig inte men ändå måste jag sitta där. Inombords skriker jag rakt ut, mina fingrar vitnar kring kaffekoppen. Varför är detta viktigt? HUR kan det vara meningen att vi ska spendera våra liv åt administrativa skitsaker? Hur blev det så? 

Dödsångesten smyger sig på. Vad är meningen med allt detta egentligen och det absolut viktigaste: Varför reagerar ingen?! Varför gör de inte uppror mot obetydlighetens hårda grepp? 

Det verkar som att ingen bryr sig. Eller snarare – de TYCKER faktiskt att detta är viktigt. Förvivlat söker jag i deras ögon efter en igenkännande gnista, NÅGONTING som visar att också de känner det inre skriet riva i bröset. Men jag tittar. Och ser bara tomhet.” 

Är på väg från jobbet just nu. Jag har gått hem SUPERTIDIGT kan man ju säga. Så himla skönt. Sen har jag en massa flex att ta ut, så det är väl inte mer än rätt i och för sig. Får alltid så dåligt samvete dock. 

Men! Det är ju härligt ändå. Att få disponera sin egen tid, även om det bara är lite man har makt över. I sydafrika så var det bara att jobba från klockan 08.00 till 18.00 varje dag, utan undantag. Och utan betalt. Man känner sig lite lätt trött efter ett tag då. 

Jag har inga problem med att jobba hårt, men just det där med att vara så hårt kontrollerad kan jag känna är jobbigt. Det är därför det är så skönt att vara tillbaka i Sverige, där man har rättigheter och skit. 

Bra det. 
Detta är vad jag plannerar att göra i helgen förresten:    Men nu ska jag gå och köpa glass. 

Kram på er!

Nu har jag äntligen hunnit landa i att vara tillbaka i Sverige. Efter alla registreringar vid Skatteverket, banken, försäkringsbolag, mobilabonnemang och så vidare, kan jag äntligen pusta ut. Jag har till och med hittat ett litet boende. Och herregud så skönt det är. Förstod nog inte riktigt hur stressade det har varit att inte hitta en lägenhet. Jag har ju kunnat bo hos snälla Cissi i några veckor nu – men att hitta något permanent i Stockholm är helt galet svårt. Och HYRORNA ska vi inte ens prata om. Ett rum för 8.000kr?! Herregud säger jag bara.

Så tillslut vände jag blicken tillbaka där jag hör hemma: Uppsala in my hart. Så tre timmars pendling till trots, nu flyttar jag hem. Hem till ån och gatumusikanter, Gamla Uppsala högarna och lennakatten. Det blir bra det. Jag känner mig faktiskt rätt så lycklig. Ett litet rum med köksvrå och hall, förvaringsutrymme och dusch. Det kan inte bli mycket bättre! Och hyran sen. Ja, som sagt: Uppsala är bättre på allt. Förutom pendlingstiden då. En halvtimma mer varje dag enkel väg. Det tar ju redan en timma att pendla från Täby till Sundbyberg, så förutsatt att pendeln fungerar (och det ska ju till mycket under vintern), så kommer det ta cirka 3 timmar om dagen. Men! Jag räknat ut att jag kommer att tjäna (läs: spara) 200kr/på den timmen extra det tar mig att pendla, istället för att försöka få en andrahandslägenhet i Stockholm med galet hög hyra.

Och Uppsala bibliotek förresten! Det har jag saknat. Tänk att bara kunna gå och låna hur mycket böcker man vill, helt gratis! Och sen kunna lämna tillbaka samma bok så att man slipper samla på sig en massa skit som man ändå måste släpa med sig till nästa boende. Vilken grej! Sverige är ganska bra ändå hörrni, vi får inte glömma det.

Nej, nu är det sol ute – så jag ska ge mig ut och springa lite tänkte jag (jag hatar att springa, men någonting måste man väl göra när man inte har råd att köpa gymkort tänker jag).

Puss på er! m.

Jaha.

Ville bara titta in och säga att jag lever. Det här med att jobba 8 – 5 är något jobbigare än vad jag kom ihåg det. Har därför ägnat de senaste 2 veckorna till att: jobba, äta och sova.

I den ordningen.

Men, nu är jag tillbaka igen! Tror jag i alla fall. Är lite lätt övertrött just nu och har energi på grund av detta, men kraschar nog strax, så att..! Ja.

Får återkomma vid ett piggare tillfälle.

Om 40 år när jag går i pension.

 

Att ta en dusch kan vara det värsta som finns. Under fel förhållanden kan det vara rent ut sagt förjävligt.

Här om dagen chekade vi in på ett lite finare hotell. Jag gick in på hotellrummet och slogs av den fina standarden. Vilken lyx! Stor dubbelsäng, fin balkong och rena handukar. Jag ställde ner min väska efter den långa resan, det enda jag ville var att svalka av mig – ta en riktig dusch.

Jag gick in på den KAKLADE toaletten och tänker att det här kan ju inte vara sant! När såg jag en riktig toalett senast?! Herregud så underbart. Lyckokänslan steg i mitt bröst och jag kom på mig själv med att le mot min egen spegelbild. Livet, så himla underbart det kan vara ändå. Jag tog fram min necessär, ställde upp det nyinköpta shampot och tänkte att idag ska jag minsann kosta på mig att använda balsam också, och tog fram en flaska till.

Jag skalade av de smutsiga kläderna från min varma kropp och kände hur de klibbade fast mot min hud.

Jag ryckte ner den fluffiga rena handuken från handuksstället och virade noga in mig själv, gick fram till duschen och vred på strålen. Lycka! Den fungerar! Och det är VARMT vatten. Jag ställde mig under strålen, här ska jag bli kvar länge, tänkte jag.

Plötsligt blir vattnet iskallt och jag skriker till där jag står. Snabbt justerar jag duchen och två sekunder senare är allt bra igen. Min nu spända kropp börjar sagta slappna av, jag andas ut.

Det är då helvettet bryter ut på riktigt.

Ett dödsvrål kommer ur min strupe då jag upplever hur min kropp skållas av det stekheta vattnet som forsar ner över min nakna hud. Desperat snubblar jag åt sidan, drar i panik ner värmen och vattnet blir istället iskallt under loppet av en sekund.

Förtvivlat stänger jag av kranen, och med ett hår som fortfarande är löddrigt står jag där och hyperventilerar mitt på toalettgolvet.

Schampot rinner ner för ansiktet och in i ena ögat, det svider till. Jag tittar upp mot min egen spegelbild och den rödsprängda blicken jag möter tillhör inte mig. Det är en blick av en åldrande kvinna.

Det här är inte ett värdigt liv.

Kanske ska det bli lite kul att komma tillbaka till Sydafrika trots allt.

Då kan jag i alla fall ta en riktig dusch.

Ett försök till att slapna av, efter vad som nu kallas Döds(dusch)incidenten.

Vi var med om en helvetesfärd för ett tag sedan. Hade tänkt åka motorsykel till några grottor, bara det att det visade sig vara dubbelt så långt bort som vi trodde. Allt skulle ha gått bra, om det inte hade varit för att en i sällskapet kände att han ville åka till ytterligare en grotta som låg ännu längre bort. Machokillen ville inte vika sig och vi ville inte lämna de andra ensamma mitt ute i ingenstans.

Lärdom: Det är inte alltid så bra att vara snäll.

Tre timmar senare, i regn, blåst och på mörka stigar, kom vi äntligen fram till vårt hostel. De vi ville hjälpa hade för länge sedan övergivit oss och åkt mot sitt tåg, själva var vi vilse i över två timmar. När jag steg av scootern kunde jag inte räta på mina fingrar. Kunde inte känna mina händer. Blå om läpparna stapplade jag in på rummet, tog mig in i duchen och satte på varmvattnet. Inte trode väl jag att man kunde bli så kall av lite regn och blåst? Vi är ju inte i Sverige, tänkte jag.

Men det värsta var trafiken. Lastbilar och kor på vägen om vart annat, cyklar utan ljus och barn utan reflexer. Det är ett under att vi inte var med om en olycka.

Men var lite äventyrlig, kanske ni tänker nu. Och absolut, det var spännande. Men min definition av att göra roliga saker innefattar definitivt inte slutet på mitt eget liv.

Jag hade en hel del tid på mig att fundera över detta, när jag satt där bak på motorcykeln. Eftersom det var viktigt att jag inte spände mig varje gång en lastbilen ven förbi (då det kunde få Shaun att tappa balansen), försäkte jag tänka lugnande tankar. Så när jag såg strålkastarna komma mot oss där i mörkret, tänkte jag: Slappna av när döden kommer. Triumf! Det fungerade. Även om jag inte vet när ”min tid är inne” eller när jag kommer att ”cheka ut” (in?), så kan man ju i alla fall försöka styra över hur man HANTERAR själva dödsÖGONBLICKET.

Lite som när man får en spruta tänker jag. För när man sitter där hos läkaren, på en kall britts med skjortärmen upprullad och ser en stor nål närma sig ens axel, så gör det mindre ont om man slappnar av. Denna insikt gav mig styrka. Efter varje mötande lastbil och/eller ko, blev jag mer och mer säker på min tes. Döden? Ha! Jag vet nog hur man gör serru, tänkte jag självsäkert där jag satt och frös i mörkret.

Men så hände det. Ögonblicket som jag hade väntat på var plötsligt där. Mitt framför mig ser jag hur två strålkastare kör över i vår körbana. Två sekunder kändes som en livstid, krampaktigt kramade jag mig fast vid Shauns ryggtavla, samtidigt som jag knep ihop ögonen och bad till högre makter.

Så mycket för min teori om att slappna av.

Det gick ju bra såklart, eftersom jag bevisligen sitter här och skriver detta.

Men vad trode jag egentligen? Varje gång jag ska få en spruta tänker jag ”slappna av,” och lik förbannat spänner jag mig. Får fundera ut ett annat sätt att tackla döden på helt enkelt.

Återkommer med en ny tes snarast.

Jag insåg precis en sak. Efter 6 månader av sol, bad och rastafari-hår (en trasslig bieffekt av sol och saltvatten), så måste jag återigen börja ”ta hand om” mitt utseende.

Säga hej till maskara och kajal, plattång och kostym. Att tidiga morgonar behöva sätta mig framför spegeln och lägga smink på ett ansikte som inte vill ha smink, ett ansikte som är trött efter att bara ha fått 6 – 7 timmars sömn. Som bara vill somna om.

Ser inte fram emot denna del av att jobba på kontor igen måste jag säga, inte alls.

Ibland önskar jag att jag vore en man. Det vore något enklare då. Så sjukt himla orättvist.

Vill se ut så här jämt. Det är Shaun som har hippiebyxor i bakgrunden.

Jag tar förövrigt ALL credit för hans hippiefiering under den här resan.

*stolt*