Jag vet att man kanske inte kan tro det, men normalt sett så är jag en ganska privat person. Tycker inte om för mycket uppmärksamhet och vill helst inte stå i centrum.
Däremot är jag rätt så social av mig, men sedan olyckan har det ändrats lite. Jag har dragit mig undan och känner att det är jobbigt med för stora folksamlingar.
Hela tiden har jag en känsla av att människor ser mig som ett offer. Någon som de tycker synd om. Att de på någon nivå känner en lättnad över att det i alla fall inte är dom som har blivit skadade. De kanske till och med tycker att det är rätt åt mig, jag menar – hon håller ju faktisk på med såndär kampsport – då får hon skylla sig själv.
Jag vet inte hur många kommentarer jag har fått i stil med: ”ja men nu ska du väl sluta med den där sporten i alla fall?”
Jag vet att det faktum att jag själv inte mår så bra gör att jag projicerar mina egna känslor på de jag möter. Att de antagligen bara vill mig väl.
Men jag har så svårt för den Sydafrikanska mentaliteten just nu. I sverige ser människor åt ett annat håll om de ser att någon gråter. Här går de fram och försöker trösta. Och det är ju fint, men i längden blir det mest bara jobbigt. Låt mig förklara:
Precis innan Jul var jag tvungen att ta mig till ett shopping mall för att handla julklappar. Jag var fortfarande för svag för att gå runt själv på kryckor, så Jacky var snäll och ordnade en rullstol som hon kunde skjutsa mig i.
Det här var under samma period som läkaren hade sagt åt mig att jag på inga vilkor fick täcka över mina operationsärr då de kunde bli infekterade. Det såg ganska illa ut med andra ord. Det ser fortfarande illa ut, men inte så där frankenstein/blod/kanintetitta-illa.
I alla fall så hinner vi inte mer än ett par meter in i affären, förren vi blir stoppade:
– Oh my, what hapened to you?!
Varpå jag berättar hela historien, får medömkan och tillslut en lyckoönskan om att bli bättre.
Låter ju trevligt, ellerhur?
Men efter att den 9e personen kommit fram och frågat (jag överdriver allstå inte här), ville jag bara därifrån. Trött på folks medlidande blickar, trött på att återberätta samma historia om och om igen.
Jag har alltså blivit ett offer i andras ögon. Någon vars enda intressanta egenskap är att hon är skadad. Och för någon som är så pass självständig och dessutom har väldigt svårt att ta emot hjälp i vanliga fall, blir detta otroligt jobbigt. Vart jag än går blir det samma sak.
Missförstå mig inte nu, när människor jag känner frågar mig hur det är så uppskattas det så klart.
Men till alla andra: JAG KÄNNER INTE ER. Låt mig vara. Det är så innerligt utmattande att behöva vara ett bollplank för främmande människors funderingar kring MINA skador.
En kvinna gick till och med så långt att hon stoppade mig på stan, tittade på mitt bandagerade knä, pekade och sa:
– Can I look?
Vissa är dessutom så otroligt klumpiga att man faktiskt undrar om de vill en väl:
Okänd man vid affären: ”What hapened? It looks bad!”
Jag svarar: ”No its fine, its getting better and better by the day.” Och avslutar med ett leende samtidigt som jag fortsätter att gå ut ur affären.
Okänd man: ”Well, it looks really bad – did you have a knee replacement?”
Jag: ”No its not That bad.” Fortsätter jag med ett lite mer osäkert leende.
Okänd idiot: ”Okay, but it sure looks really bad..! I mean, you will probably never be the same again, hey?”
Jag: …
Går sedan tyst och ledsen därifrån.
Nej, det får vara nog nu. Som tur är så blir jag hela tiden bättre och jag täcker över mina ärr så att det inte ska bli lika tydligt att jag är skadad.
Men hur gör man om man inte skulle ha något alternativ? Om man var tvungen att gå på kryckor eller sitta i en rullstol hela tiden och inte kan ”täcka över” nått. Eller om man helt enkelt inte vill.
Låt folk vara sig själva för guds skull.
Och snälla okända människor på stan:
Butt. Out.
Majalina 