Så var man tillbaka. Det är sommar! Hade glömt hur underbart det är med sol (vänligen bortse från tidigare uttalande nedan).
Däremot måste jag börja dricka filtrerat vatten igen, kolla skorna efter giftiga spindlar varje morgon och se mig över axeln när jag går till affären på eftermiddagen. Men jag känner mig lycklig. Och det är ju det allra viktigaste.
Puss på er! m.
Det. Är. Så. Kallt. Ute.
Gaaaaah!! Suck.
Men vi har så mycket fint här i Sverige ändå, det finns ingenting jag tycker är så mysigt som att sitta innomhus med en varm kopp kaffe och titta ut på snöslasket! Skönt att känna att man inte måste gå ut och vara aktiv bara för att det är soligt ute. Ja, jag vet att jag riskerar att bli bränd på bål pga detta uttalande. Still worth it.
Förutom brist på sol så finns det andra saker med det här landet som är rätt så bra:
– Man kan dricka kranvattnet,
– Gå ut själv efter att det har blivit mörkt,
– Behöver inte gömma undan dator och andra värdefulla föremål innan man lämnar sitt hem,
– Inte se sig om eller vara vaksam när man tar ut pengar ur automaten,
– Och man behöver inte oroa sig för att diverse män ska springa fram och hålla upp dörrar/erbjuda sig att bära väskor för att hjälpa den unga svaga kvinnan etc.
Det sistnämnda låter kanske rätt så trevligt? Nja, inte i längden. Jag kan klara mig själv tack så mycket. Inte för att jag är otrevlig när någon erbjuder sig, men det där klarar jag mig gärna utan. Å andra sidan så hade det ju varit trevligt om någon på Stockholmspendeln kunde erbjuda sin sittplats till den haltande tjejen med ett skadat knä..! Men man kan inte få allt här i livet.
Så det kommer ta ett tag tills jag kan vänja mig av med mina Sydafrikanska vanor – senast idag slängde jag en ond blick mot en äldre dam inne på ICA – hon tittade nämligen inte bort när jag slog in min kortkod.
Ja men hon kanske tänkte sno mina pengar?! Det vet man aldrig serru.
Vi hörs,
//maja, the paranoid one.
Jag har alltid älskat mat, så mycket att jag får tårar i ögonen om något är extra gott eller jag bara tänker på en riktigt god maträtt när jag är hungrig. Något som fick mig att inse exakt HUR mycket jag har saknat just Svensk mat, inträffade när jag satt och väntade på flyget i Johannesburg för några dagar sedan.
—————–
Stressade människor sprang förbi mig i hög fart: småbarnsfamiljer där barn skrek efter glass, en gammal dam som motade bort väskbärarkillarna med handväskan hårt tryckt mot bröstet och den obligatoriska turistgruppen som i panik irrade iväg till helt fel gate.
Själv hade jag satt mig på ett café, det var gott om tid och jag hade precis beställt in en äppelkaka med kanel. Lite svensk feeling så där tänkte jag.
Servitören kommer fram och ställer ner brickan: ”Here is your apple pie.”
Jag tittar glatt upp men stirrar sedan misstroget på tallriken: ”And the vanilla sauce..?”
Servitör: …
Jag: ”Oh sorry, custard I mean!”
Rättar jag mig själv och fyrar av ett leende för att hjälpa situationen på traven.
Servitören tittar oförstående på mig och säger: ”No, there is no custard with the apple pie.” Och springer sedan vidare till nästa bord.
Förvirrad sitter jag kvar på min plats, hans ord ringer i mina öron samtidigt som jag börjar känna mig mer och mer ledssen. ”No custard…Apple pie…” Mumlar jag förtvivlat för mig själv medans jag stirrar på tallriken framför mig.
Herregud. Själva anledningen till att man beställer paj är väl för att det finns sås?!
Jag lugnar ner mig och börjar äta den torra pajen. Den var ju trots allt rätt så god.
——————
Så efter att ha varit i Sverige ett par dagar, måste jag säga att jag uppskattar de små sakerna i livet just nu. Uppskattar att vara tillbaka i landet där det finns en obegränsad tillgång till mejeriprodukter, Kalles Kaviar och hårdbröd.
Landet där äppelpaj ALLTID serveras med vaniljsås.
Its good to be back.
Igår gick jag på mitt första träningspass sedan operationen. Eller ja, träningspass kanske är att ta i, men jag gjorde några övningar där jag inte behövde använda benen samt boxade på en säck.
Känner mig som en ny människa idag på grund av detta. Har till och med träningsvärk!
Annars försöker jag mest göra sjukgymnastiken i poolen, men det är lite läskigt att göra det själv – tänk om jag skulle göra illa mig och inte kan komma upp? Katastroftänk igen, jag veeeet – men det är faktiskt svårt nog att bara komma i poolen… Detta är vad jag föreställer mig:
Jag ser mig själv glatt hoppa (läs, halta) ner i poolen. Plötsligt tappar jag fotfästet och faller handlöst baklänges. I panik försöker jag sträcka mig efter kanten, men misslyckas och slår istället i mitt opererade knä. Förblindad av smärta faller jag ner djupare, samtidigt som mitt ben på ett obegripligt sätt fastnar i slangen till poolpumpen. Frustande försöker jag ta mig upp, klöser med fingrarna längs kanten likt en katt i dödsögonblicket – men ju mer jag kämpar, desto hårdare dras slangen åt kring mitt onda knä.
Tillslut orkar jag inte mer. Utmattad ligger jag där, oförmögen att ta mig upp. Flyter på rygg medan poolpumpens vibrerande rörelser sakta drar mig runt i cirklar. Ovan ser jag hur rovfåglarna flockas, samtidigt som solens obenhörliga strålar blir allt starkare. Det är fortfarande tidigt på morgonen och sakta inser jag att ingen kommer att sakna mig idag. Ingen kommer att komma hem i tid. Jag hör rovfåglarnas läten komma närmare. Hör hur de väntar. Solen bränner min hud hårt och skoningslöst, mina ögon vattnas av det bländande ljuset. Stilla tittar jag upp mot den vackra Afrikanska himlen. Tänker på allt jag borde ha gjort annorlunda i livet. Tillslut sluter jag ögonen mot den heta solen och drar en sista djup suck.
———————-
Så, inte helt troligt att detta sker kanske ni tänker nu. Inte troligt alls. Men det SKULLE kunna hända!
Faktiskt.
Så, poolen? Nej, jag väntar nog hellre tills ikväll.
Just in case.
Bifogar en bild på mig, lyckligt ovetandes om vad som komma skall.
Gick till sjukgymnasten för mitt tredje besök idag. Han är väldigt speciell, mumlar mycket för sig själv och ser en inte i ögonen särskilt ofta – men förutom det verkar han vara en rätt så trevlig man som vill mig väl.
Eller ja, det var i alla fall det jag trodde.
Jag går in i undersökningsrummet och sätter mig ner. Min sjukgymnast vänder sig om med ett leende och får sedan syn på mitt knä. Plötsligt ser han allvarlig ut samtidigt som han mumlar något ohörbart:
– Your…knee..!
Säger han och kliar sig förvirrat på hakan.
– I’m sorry?
– Eh, I just want you to lie down so we can messure how far you can bend your knee,
Säger han och fortsätter intensivt att stirra på mitt knä med ett oroligt uttryck i ansiktet.
Jag börjar känna mig illa till mods men gör som han säger. Han fortsätter titta på knät och petar sedan lite tveksamt på det.
– Try bend it for me please,
Fortsätter han samtidigt som han går runt sängen och sätter sig bredvid mig. Han ropar in en av hans kvinnliga kollegor som kommer in och även hon börjar undersöka mitt knä. Oroliga blickar utbyts och tystnaden som följer blir öronbedövande. I en rörelse som jag tror är menat som betryggande, lägger sjukgymnasten sin hand på min axel och säger:
– You know, somethimes you have to go in to surgery to get back the mobility in the knee.
Jag stirrar skräckslaget på sjukgymnasten och börjar kallsvettas av nervositet.
– …Another surgery…?! Får jag stammande fram.
– Not really, but they sedate you and forse the knee to bend a few times, to get the scarr tissue in your knee to rip apart.
Vid det här laget är min enda tanke att jag måste ta mig ut ur det här rummet, ja kanske till och med det här himla landet – inte en chans att de får göra så med mitt knä. Inte efter allt det här. Så jag vänder mig om till den kvinnliga sjukgymnasten, tar tag i hennes rockärm och viskar desperat:
– Take me out of here..!
De tror att jag skämtar, men sjukgymnasten ser mig äntligen i ögonen, upptäcker min förtvivlan, skrattar till och säger:
– Oh no no no, not with you! You are doing just fine dear, I just wanted you to know that they do that with other people sometimes.
Säger han och ler samtidigt som han skakar på huvudet åt hur jag kunde tro något så dumt. Den andra sjukgymnasten skrattar hon också, säger tack för att hon fick titta på mitt ben och går ut ur rummet.
Jag vet inte om det är jag som håller på att bli galen? Ser jag helt enkelt potentiella katastrofsituationer överallt nu? Det fanns ju tydligen ingenting att oroa sig för. Herregud.
Fem minuter senare gick jag där ifrån på darrande ben och med ytterligare beröm för hur bra allt ser ut. Det känns oavsett som att det är dags att skaffa en ny sjukgymnast. Inte riktigt okay att skrämma slag på sina patienter på det där sättet.
Även om det är jag som är galen.
Jag vet att man kanske inte kan tro det, men normalt sett så är jag en ganska privat person. Tycker inte om för mycket uppmärksamhet och vill helst inte stå i centrum.
Däremot är jag rätt så social av mig, men sedan olyckan har det ändrats lite. Jag har dragit mig undan och känner att det är jobbigt med för stora folksamlingar.
Hela tiden har jag en känsla av att människor ser mig som ett offer. Någon som de tycker synd om. Att de på någon nivå känner en lättnad över att det i alla fall inte är dom som har blivit skadade. De kanske till och med tycker att det är rätt åt mig, jag menar – hon håller ju faktisk på med såndär kampsport – då får hon skylla sig själv.
Jag vet inte hur många kommentarer jag har fått i stil med: ”ja men nu ska du väl sluta med den där sporten i alla fall?”
Jag vet att det faktum att jag själv inte mår så bra gör att jag projicerar mina egna känslor på de jag möter. Att de antagligen bara vill mig väl.
Men jag har så svårt för den Sydafrikanska mentaliteten just nu. I sverige ser människor åt ett annat håll om de ser att någon gråter. Här går de fram och försöker trösta. Och det är ju fint, men i längden blir det mest bara jobbigt. Låt mig förklara:
Precis innan Jul var jag tvungen att ta mig till ett shopping mall för att handla julklappar. Jag var fortfarande för svag för att gå runt själv på kryckor, så Jacky var snäll och ordnade en rullstol som hon kunde skjutsa mig i.
Det här var under samma period som läkaren hade sagt åt mig att jag på inga vilkor fick täcka över mina operationsärr då de kunde bli infekterade. Det såg ganska illa ut med andra ord. Det ser fortfarande illa ut, men inte så där frankenstein/blod/kanintetitta-illa.
I alla fall så hinner vi inte mer än ett par meter in i affären, förren vi blir stoppade:
– Oh my, what hapened to you?!
Varpå jag berättar hela historien, får medömkan och tillslut en lyckoönskan om att bli bättre.
Låter ju trevligt, ellerhur?
Men efter att den 9e personen kommit fram och frågat (jag överdriver allstå inte här), ville jag bara därifrån. Trött på folks medlidande blickar, trött på att återberätta samma historia om och om igen.
Jag har alltså blivit ett offer i andras ögon. Någon vars enda intressanta egenskap är att hon är skadad. Och för någon som är så pass självständig och dessutom har väldigt svårt att ta emot hjälp i vanliga fall, blir detta otroligt jobbigt. Vart jag än går blir det samma sak.
Missförstå mig inte nu, när människor jag känner frågar mig hur det är så uppskattas det så klart.
Men till alla andra: JAG KÄNNER INTE ER. Låt mig vara. Det är så innerligt utmattande att behöva vara ett bollplank för främmande människors funderingar kring MINA skador.
En kvinna gick till och med så långt att hon stoppade mig på stan, tittade på mitt bandagerade knä, pekade och sa:
– Can I look?
Vissa är dessutom så otroligt klumpiga att man faktiskt undrar om de vill en väl:
Okänd man vid affären: ”What hapened? It looks bad!”
Jag svarar: ”No its fine, its getting better and better by the day.” Och avslutar med ett leende samtidigt som jag fortsätter att gå ut ur affären.
Okänd man: ”Well, it looks really bad – did you have a knee replacement?”
Jag: ”No its not That bad.” Fortsätter jag med ett lite mer osäkert leende.
Okänd idiot: ”Okay, but it sure looks really bad..! I mean, you will probably never be the same again, hey?”
Jag: …
Går sedan tyst och ledsen därifrån.
Nej, det får vara nog nu. Som tur är så blir jag hela tiden bättre och jag täcker över mina ärr så att det inte ska bli lika tydligt att jag är skadad.
Men hur gör man om man inte skulle ha något alternativ? Om man var tvungen att gå på kryckor eller sitta i en rullstol hela tiden och inte kan ”täcka över” nått. Eller om man helt enkelt inte vill.
Låt folk vara sig själva för guds skull.
Och snälla okända människor på stan:
Butt. Out.
Nu är jag ute o flänger igen, varför inte liksom?
Så tills jag har fått tag på en bättre internetuppkoppling kan jag ju visa vad moa gav mig i present när hon kom hit:
Världens bästa kalles.
Hej på er, nu har vi kommit tillbaka från resan till the Wild Coast. Det gick bättre än väntat med mitt stackars ben. Det hängde med helt enkelt. Ramlade inte alls av och så.
Men nu måste jag sova, berättar mer sen. God natt på er!
Hur man vet att man är långsam:
Du blir omkörd av en gammal dam med rullator.
So this day has finally arrived..!
Men jag går i alla fall, sakta och med ett spjälat knä, men jag går nu. Det är nästan lite spännande det här, kroppen tål så himla mycket ändå. För två veckor sedan var jag helt utslagen och kunde inte göra någonting själv, nu är jag uppe och rör på mig. Jag kan duscha (nästan) själv, hämta vatten och mat, stå ett tag (inte för länge) och så vidare.
Konstigt det där, hur mycket man tar för givet. Om inte annat så har det här fått mig att uppskatta hur härligt det är att vara självständig och kunna ta hand om sig själv.
När jag var yngre brukade jag låna pappas rullstol och åka ner längs sjukhuskorridoren. I snabb fart flög jag förbi sjuksköterskor och andra patienter medan pappa sov på sitt rum.
På ett sätt tror jag att det är tack vare honom som jag inte tar livet för givet. Att vi ska vara glada för den korta tid vi faktiskt har.
Fast det är en helt annan sak att sitta där själv. När man är beroende av den där rullstolen och inte klarar sig utan hjälp från andra. När man inte bara lånar den för att det är kul. Det är svårare att uppskatta livet då.
Men nu är Moa och Johan här från Sverige och hälsar på. Så jag tänkte ta med mitt skadade ben på en liten road trip. Vi får se hur det går. Fast man måste ju ta vara på livet, även om man är skadad. Det har min pappa lärt mig.
Sitter på ett café igen och försöker arbeta lite. Det har inte blivit mycket gjort efter operationen, medicinerna har gjort mig så trött att jag mest har legat och sovit de senaste veckorna. Nu har jag börjat dra ner på de självmant, har inte lika ont längre och här i Sydafrika har de en tendens till att övermedicinera. Detta märks varje gång man frågar om råd på apoteket eller sitter inne hos doktorn: ”Oh, so you have some pain in your throat? Here, take some antibiotics!”
I alla fall så satt jag här i godan ro och började komma in i mitt uppsatsskrivande, när en liten tjej på 8år kommer fram och knackar mig på axeln.
”Hello!”
Jag tittar upp lite frågande och ser mig omkring efter hennes föräldrar.
”Hey..?”
Hon drar fram en sprillans ny Iphone och frågar:
”Do you have the wifi password?”
Jag satte nästan kaffet i halsen och fick fram ett osammanhängande och delvis stammande svar om att hon måste fråga personalen om det tyvärr.
Hur coolt var inte det då? 8år och har redan stenkoll på elektroniken och intranätet som man säger. Nya tider. Känner mig lite lätt gammal nu faktiskt. Damnit.
//maja, the old one.
Majalina 