När jag vaknade upp imorse kände jag mig glad. Nyfiken på livet och med ett leende på läpparna gick jag upp ur sängen för att göra i ordning dagens första kaffe. Men de senaste dagarna har varit svåra, jag har känt mig nere och tom. Ingen energi, ingen ork, inget driv. Så jag satte mig ner och funderade på varför. PMS? Absolut. Inga rutiner? Javisst. Träning? Inte särskillt mycket. Saker att göra? Massor.

Jag är i ett vakum. Väntar på att min uppsats ska rättas så att jag kan få ut min utbildning, så att jag kan söka jobb. Eller vänta lite nu, det där var inte helt sant. Jag har ju faktiskt inte tänkt att söka något jobb överhuvudtaget. Inte just nu i alla fall. Det är som att jag har två röster i mitt huvud som desperat försöker göra sig hörda. Två viljor som motsäger varandra till den punkt att det inte längre går att lyssna. Den ena vill vara duktig, söka ett riktigt jobb nu nu nu! Den andra vill ta vara på livet, ge sig ut i världen och se sig om – vilket alltid är lättare innan man fastnar i de rutiner ett jobb innebär. Så mitt i alla valmöjligheter, alla alternativ, så fastnar jag. Jag sitter still. Sjunker nedåt istället för att försöka ta mig uppåt eller frammåt. Men varför?

Svaret på den frågan är enkel. Jag måste ta tag i de viktiga beslut och uppgifter jag skjuter framför mig. Varje gång jag stöter på ett vägskäl i livet är det som att jag stannar upp, väntar och försöker till varje pris undvika att ta det avgörande steget som beslutar min framtid. Gör man detta tillräckligt länge så avgörs tillslut valet åt dig. Valmöjligheterna försvinner, deadlines rinner ut och framtiden blir en nutid som fortsätter utan dig.

Denna ständiga flykt gör mig utmattad.

Men vad är själva orsaken till detta beteende? Är det rädslan att misslyckas? Inte riktigt. Snarare att jag skulle misslyckas för att jag är otillräcklig. Det är det som håller mig tillbaka. Hemskt att erkänna, men djupt inom mig så vet jag att jag förstör för mig själv. För om jag inte försöker så är det inte riktigt mitt fel om jag misslyckas. Då var det inte mig det var fel på. Inte mitt nederlag.

Och att inte försöka, mina vänner, är mycket lättare att hantera än att misslyckas för att man är otillräcklig.

Så det är nog inte så konstigt trots allt, att jag beter mig som jag gör vid livets alla vägskäl. Men en sak är säker. Allt blir lättare…när PMS:en avtar.

Så hello world, lets forget yesterday and make the best of today.

Just nu har jag en enorm kyckling i kylen. Den är stor och blöt och jag har ingen aning om hur man tillagar en hel kyckling. Måste jag skära upp den? Ska den kokas först? Jag tittar på den med avsky i blicken, den är alldeles mjuk och slemmig. Skinnet är knottrigt där fjädrarna har suttit och jag frågar mig själv varför jag fortfarande äter kött. Varför jag bidrar till att döda djur. Eller ja, det kanske inte är så mycket själva dödandet som jag förfasas över, men allt det lidande som ofta följer med djuruppfödning. Bilden av lyckliga söta höns som sprätter på en åker utanför ladugården är oftast ett minne blott.

När jag stod där i köket så kom jag att tänka på när jag var uppe i Norrland med familjen för en massa år sedan. Vi bodde i en husvagn på en liten ö i skärgården och det var fullt med mygg, så där som det ofta är under de norrländska somrarna. Jag var ganska liten, runt 8 år tror jag. Mina äldre kusiner var i full färd med att hitta på en ny lek: Flest döda myggor vinner.

Jag satte mig snabbt in i den nya leken, viljan att imponera på mina kusiner var stor. Jag måste vinna! Såg en mygga sitta på fönsterblecket och…slog till. Blodet stänkte över hela mitt ansikte och fönstret fylldes med röda små droppar. Jag såg ner på min högra hand som också den vittnade om förödelsen. I chock satte jag mig ner och stirrade ut genom fönstret.

Där utanför fortsatte livet som om inget hade hänt, men jag hade precis dödat någon. Någon som kanske skulle ha levt länge till, någon som kanske hade känslor och var fylld av samma blod som mig.

Det slog mig inte förrens mycket senare att det nog faktiskt VAR mitt blod, eftersom myggan säkerligen hade smakat på både mig och mina kusiner.

Men ändå. Det där ögonblicket formade mig. Har lärt mig att visa hänsyn mot andra varelser, även de allra minsta.

Faktum kvarstår: Jag äter kött.

Men jag försöker åtminstone. Beställer kyckling och ägg från en farm bara några kilometer härifrån, där djuren i alla fall ser ut att ha det så idylliskt som på bilderna bakpå mjölkpaketen.

Fast ändå så står jag här. Tittar på den ekologiska kycklingen. Och önskar att jag inte behövde ta itu med den här verkligheten. Inte behövde se vad det är jag äter. För det är ju så mycket lättare att ignorera när man får hem köttet uppskuret i små filébitar på ett stort svart plast fat.

Om inte annat så kommer bristen på tid göra att jag från och med nu kommer äta mindre kött. Hur skulle jag ha tid att stycka en hel kyckling varje dag?! Skulle jag dessutom vara tvungen att avliva den, slita av fjädrar och kapa av huvud och fötter..? Då skulle jag nog inte äta kött överhuvudtaget.

Men det är det här som ÄR verkligheten. Den är därifrån våra fint upplagda filéer kommer. Och jag tror att vår köttkonsumtion skulle minska drastiskt om man själv var tvungen att hantera allt detta. Eller i alla fall var tvungen att se det. Tänk om bönderna plötsligt skulle vara skyldiga att lägga ut bilder på hur det faktiskt såg ut i hönshusen? Sätta upp riktiga bilder på mjölkpaketen? Lägga ut live streaming av hur korna och de frigående kycklingarna faktiskt har det?

Glappet mellan produktion och konsumtion är helt enkelt för stort.

Så…

Sensmoralen av den här historien?

• Ät mindre kött.
• Köp ekologiskt. 
• Sluta porträttera en ladugårdsidyll med lyckliga kycklingar och kor på åkern när det väldigt sällan ser ut så. Ändra på djurhållningen istället.

Och sist men inte minst: Vad sjutton ska jag göra med den här enorma kycklingen?!

Bifogar en (helt sann) bild på en mycket lycklig ko (tjur..?) i Sydafrika.

Så var det…över?! Se nedanstående bild för nuvarande känsla. Hoppas bara att lyckoruset infinner sig snart. Kanske måste sova lite först. Och inse att jag kan börja bete mig som en vanlig människa igen.

Jag sitter i ett nedsläckt rum med fördragna gardiner. Kan höra fåglarna kvittra där ute, men det känns som att ljudet kommer från en annan värld. Några solstrålar letar sig in genom fönstret och träffar min kritvita hud. Jag rycker till, stapplar upp från datorn och rätar på ryggen samtidigt som jag med all kraft drar för persiennerna. Mörker. Orkar inte med solen längre.

Jag är en skugga av mitt forna jag. Har förvandlats till en åldrande gammal dam med nackspärr som bara sover 6 timmar per natt. Går upp mitt i natten och kissar varannan timme för att jag dricker för mycket kaffe. Är konstant skakig av samma anledning. Har även börjat halta igen, säkert på grund av att jag sitter och skriver i sängen hela dagarna.

Jag var nyss på väg till köket för att göra i ordning en till kopp snabbkaffe, när jag träffar på några av Gregs vänner i hallen. De tystnar när jag går förbi. Jag ser hur de stirrar till. Ser oroliga ut. De undrar säkert varför det bor en hemlös gammal tant i Gregs kök.

Men jag orkar inte ens bli arg. Jag förstår. Och förlåter. Det är kanske inte så konstigt att de reagerar som de gör. Här går jag omkring insvept i en filt, smutsigt hår och uppspärrade röda ögon. Klamrande vid min kaffekopp som om den gällde livet självt, samtidigt som jag haltande och med huvudet lätt på sned går förbi dom utan att säga ett ord.

Ni tror kanske att jag skämtar nu? Men nej. Tyvärr inte.

T minus 4 dagar.

//En skugga.