Sweden.

Landade i Sverige för en timme sedan och har precis hämtat upp min väska. Det första som slår emot mig när jag går in på arlanda är lukten av kanelbullar och stearinljus. Så himla härligt!

Det andra kom som en shock: Det är ju kallt här?! Hehe, vet inte vad jag förväntade mig av VINTER Sverige. Galet kallt är det dock. Som tur är så kommer söta ciccie att möta upp mig med vinterkläder på centralen. Himla tur att man har så fina vänner, annars så hade jag nog förfrusit en och annan tå. Och kanske några fingrar.

Åh, undrar om det fortfarande finns lussekatter? Och glögg!!! 😀

Det är rätt så härligt att vara i Sverige igen ändå.

flight canceled

Mitt flyg till Sverige blev inställt, så nu sitter jag här i Ethiopien…

…och har fått gratis hotell, gratis mat, Gratis!! 😀 hihi. Hotellet är sååå slitet och nedgånget – This Is So Awesome!

Har till och med fått se delar av Addis igår kväll när vi åkte igenom staden, har aldrig sett så många affärer förut. Verkar som att de flesta äger en liten mini-shop längs med vägen.

Så frågan är vad jag gör idag, har inga pengar i deras valuta, det är inte många som pratar engelska (och de som gör det är väldigt svåra att förstå), vet näst intill INGET om Ethiopien eller hur säkert det är här..! Så jag tänkte ge mig ut o sightsinga lite 😀 haha! Är orimligt glad över detta känner jag.

Men jag ska vara försiktig så klart (oroa dig inte mamma!)

Kram på er, så får vi se när vi hörs igen.

p.s. If there would be a hostage situation and a ransom involved, just sell my surfboard. d.s.

expectations and fear.

Jag är nästan färdig med min uppsats och snart väntar det nya livet. Leta efter jobb, hitta en egen lägenhet och antagligen börja pendla igen. Jag har alltid varit så driven. Jag ÄR väldigt driven. Saker måste alltid följa en plan, se bra och ambitiöst ut. För jag vet var jag vill. Vet vad jag vill göra med mitt liv.

Karriärmässigt alltså.

Med övriga livet…är det lite mer osäkert.

Efter olyckan så har jag (om möjligt) haft ännu mer existentiella funderingar kring hur vi lever våra liv. Jag ifrågasätter mitt eget mer och mer och vad det är jag kämpar så hårt för att uppnå. Att få ett bra jobb. Ett jobb där jag kan förändra något. Göra skillnad. Även om det bara är för några få personer, en liten förändring på något sätt och på något plan, så vill jag verkligen försöka göra världen lite bättre.

Men vad händer om jag inte har samma tur nästa gång jag skadar mig, om jag blir förlamad eller till och med…dör? Jag VET att jag alltid skulle ångra mig. Ångra att jag inte tog fler chanser och reste mer. Att jag inte gjorde det jag ville här i livet och istället oroade mig för vad jag BORDE göra.

Okay, om jag DÖR så är det väl svårt att ångra någonting överhuvudtaget. Och eftersom jag inte tror på Gud så är det även omöjligt för mig att säga vad som händer efter döden. Antagligen ingenting. Kan dra min teori om stjärnstoft någon annan gång.

But you get my point.

Därför har jag beslutat mig för att hoppa allt det där. Försöka komma bort från stress, förväntningar och mitt ”duktighetssyndrom”. Jag ska ge mig ut och resa. Så fort jag har tagit ut min examen ska jag ge mig ut i världen, med minimala inkomster och besparingar tänker jag slänga mig ut och uppleva vad livet egentligen handlar om. Ett tag i alla fall. Under 208 dagar närmare bestämt.

Jag har ingen aning om hur det här kommer att gå till och om jag gör det störta misstaget i mitt liv. Alla har alltid sagt till mig att så fort du är klar med din utbildning måste du ut och arbeta. Göra hundjobb ett par år tills du har arbetat dig upp och hittat ett fast jobb. Tills du får tillräckligt med ansvar och pengar. Sedan kan du slappna av, då du är etablerad på arbetsmarknaden och vet att du har ett jobb som du kan falla tillbaka på.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag faktiskt rätt så orolig. Vad händer om ingen vill ha mig efteråt? Om jag faktiskt försitter min chans att ta mig ut i arbetslivet och åstadkomma allt det där som jag har kämpat så hårt för att uppnå?

Men motargumentet väger tyngre för mig, i alla fall just nu. Det kanske låter annorlunda när jag kommer hem till Sverige om ett år och finner mig själv utan jobb eller inkomst. Men nu, när jag sitter här med ett trasigt ben och varken kan gå eller träna ordentligt, när varje vardaglig syssla kräver enormt mycket planering och tålamod, så önskar jag mig bara bort. Önskar att jag kunde få vara fri, ge mig ut och resa och leva mitt liv som jag vill.

Så det är precis det jag tänker göra.

Hoppas att ni vill följa med.

training and other stuffs.

Igår gick jag på mitt första träningspass sedan operationen. Eller ja, träningspass kanske är att ta i, men jag gjorde några övningar där jag inte behövde använda benen samt boxade på en säck.

Känner mig som en ny människa idag på grund av detta. Har till och med träningsvärk!

Annars försöker jag mest göra sjukgymnastiken i poolen, men det är lite läskigt att göra det själv – tänk om jag skulle göra illa mig och inte kan komma upp? Katastroftänk igen, jag veeeet – men det är faktiskt svårt nog att bara komma i poolen… Detta är vad jag föreställer mig:

Jag ser mig själv glatt hoppa (läs, halta) ner i poolen. Plötsligt tappar jag fotfästet och faller handlöst baklänges. I panik försöker jag sträcka mig efter kanten, men misslyckas och slår istället i mitt opererade knä. Förblindad av smärta faller jag ner djupare, samtidigt som mitt ben på ett obegripligt sätt fastnar i slangen till poolpumpen. Frustande försöker jag ta mig upp, klöser med fingrarna längs kanten likt en katt i dödsögonblicket – men ju mer jag kämpar, desto hårdare dras slangen åt kring mitt onda knä.

Tillslut orkar jag inte mer. Utmattad ligger jag där, oförmögen att ta mig upp. Flyter på rygg medan poolpumpens vibrerande rörelser sakta drar mig runt i cirklar. Ovan ser jag hur rovfåglarna flockas, samtidigt som solens obenhörliga strålar blir allt starkare. Det är fortfarande tidigt på morgonen och sakta inser jag att ingen kommer att sakna mig idag. Ingen kommer att komma hem i tid. Jag hör rovfåglarnas läten komma närmare. Hör hur de väntar. Solen bränner min hud hårt och skoningslöst, mina ögon vattnas av det bländande ljuset. Stilla tittar jag upp mot den vackra Afrikanska himlen. Tänker på allt jag borde ha gjort annorlunda i livet. Tillslut sluter jag ögonen mot den heta solen och drar en sista djup suck.

———————-

Så, inte helt troligt att detta sker kanske ni tänker nu. Inte troligt alls. Men det SKULLE kunna hända!

Faktiskt.

Så, poolen? Nej, jag väntar nog hellre tills ikväll.

Just in case.

Bifogar en bild på mig, lyckligt ovetandes om vad som komma skall.

the psycho.

Gick till sjukgymnasten för mitt tredje besök idag. Han är väldigt speciell, mumlar mycket för sig själv och ser en inte i ögonen särskilt ofta – men förutom det verkar han vara en rätt så trevlig man som vill mig väl.

Eller ja, det var i alla fall det jag trodde.

Jag går in i undersökningsrummet och sätter mig ner. Min sjukgymnast vänder sig om med ett leende och får sedan syn på mitt knä. Plötsligt ser han allvarlig ut samtidigt som han mumlar något ohörbart:

– Your…knee..!

Säger han och kliar sig förvirrat på hakan.

– I’m sorry?

– Eh, I just want you to lie down so we can messure how far you can bend your knee,

Säger han och fortsätter intensivt att stirra på mitt knä med ett oroligt uttryck i ansiktet.

Jag börjar känna mig illa till mods men gör som han säger. Han fortsätter titta på knät och petar sedan lite tveksamt på det.

– Try bend it for me please,

Fortsätter han samtidigt som han går runt sängen och sätter sig bredvid mig. Han ropar in en av hans kvinnliga kollegor som kommer in och även hon börjar undersöka mitt knä. Oroliga blickar utbyts och tystnaden som följer blir öronbedövande. I en rörelse som jag tror är menat som betryggande, lägger sjukgymnasten sin hand på min axel och säger: 

– You know, somethimes you have to go in to surgery to get back the mobility in the knee.

Jag stirrar skräckslaget på sjukgymnasten och börjar kallsvettas av nervositet.

– …Another surgery…?! Får jag stammande fram.

– Not really, but they sedate you and forse the knee to bend a few times, to get the scarr tissue in your knee to rip apart.

Vid det här laget är min enda tanke att jag måste ta mig ut ur det här rummet, ja kanske till och med det här himla landet – inte en chans att de får göra så med mitt knä. Inte efter allt det här. Så jag vänder mig om till den kvinnliga sjukgymnasten, tar tag i hennes rockärm och viskar desperat:

– Take me out of here..!

De tror att jag skämtar, men sjukgymnasten ser mig äntligen i ögonen, upptäcker min förtvivlan, skrattar till och säger:

– Oh no no no, not with you! You are doing just fine dear, I just wanted you to know that they do that with other people sometimes.

Säger han och ler samtidigt som han skakar på huvudet åt hur jag kunde tro något så dumt. Den andra sjukgymnasten skrattar hon också, säger tack för att hon fick titta på mitt ben och går ut ur rummet.

Jag vet inte om det är jag som håller på att bli galen? Ser jag helt enkelt potentiella katastrofsituationer överallt nu? Det fanns ju tydligen ingenting att oroa sig för. Herregud. 

Fem minuter senare gick jag där ifrån på darrande ben och med ytterligare beröm för hur bra allt ser ut. Det känns oavsett som att det är dags att skaffa en ny sjukgymnast. Inte riktigt okay att skrämma slag på sina patienter på det där sättet.

Även om det är jag som är galen. 

new beginnings..?

Läste precis igenom vad jag skrev tidigare idag. Herregud. Har jag blivit så bitter? Måste ta tag i mig själv och min attityd nu känner jag. Gå tillbaka till positiva maja som ser möjligheter istället för problem. Så får det bli helt enkelt. Imorgon får bli första dagen på min nya…liv. Eller min nya attityd angående mitt knä kanske.

Så…en kväll till att vara bitter på alltså..! Några förslag på aktiviteter? Mina innefattar hitintills:

– Gå till affären och köpa vin samt tonvis med choklad samtidigt som man blänger surt på kassörskan för att hon kommenterar ovan nämnda mängd av choklad,

– Komma hem och dricka vinet samtidigt som man sitter på golvet i ett nedsläkt rum och högt sjunger med till All By My Self,

– Dunka i väggen som hänger ihop med grannens lägenhet och skrika: ”YOU shut up!!”

– Och sist men inte minst gå in på sin egen blogg och inse att man inte bara har blivit en hippietant, man är bitter också. *skammen smyger sig på och man inser samtidigt att en förändring måste ske men att man måste få en sista kväll i bitterhetens tecken.*

Nejdå. Så var det ju inte. Inte alls. Skämtade bara lite med er.

Eller?

MvH //måstebörjaomigen

20140113-191024.jpg
Bifogar ny målbild av framtida humör samt inställning. Nivå: HappyHamster.