En kille kom förbi och knackade på min dörr igår kväll. Han sa någonting om att han hade glömt kvar sin väska hos en kompis och var tvungen att ta en taxi för att åka dit och hämta den. Hans plånbok ligger kvar i väskan, så han skulle väldigt gärna vilja låna 100Bath.

Sydafrikanen i mig (ja, jag hävdar att jag har en sådan sida nu när jag har bott i landet under mer än två år. Deal with it!) ställde sig tveksam till detta. Talar han sanning? Hur vet jag om jag kommer att få tillbaka pengarna? Hans engelska var inte jättebra, så det var svårt att förstå exakt vad som hade hänt. Mitt första intryck av honom var dessutom tveksamt. Även då han såg presentabel ut och bevisligen bodde på andra sidan korridoren så var det något som kändes fel..! Så jag rafsade lite tafatt i min väska och låtsades leta efter min plånbok. ”I’m sorry, I don’t think I have any cash on me..!” Sa jag och kände mig skyldig. För jag VET ju att jag har pengar.

Så han ursäktar sig och går tillbaka till sitt hotellrum tvärs över hallen. Sekunden efter att jag stängt dörren kom det dåliga samvetet krypandes. Jag tittar på Shaun under lugg och han förstår precis vad jag tänker göra. Snabbt letar jag fram plånboken, rafsar fram en 100lapp och springer ut genom dörren. ”Wait!” ”I have cash!” Säger jag med ett leende och ger honom pengarna. Han tackar översvällande, försäkrar mig om att jag ska få tillbaka pengarna så snabbt som möjligt och springer snabbt ut från rummet för att få tag i en taxi.

Detta var alltså igår kväll. Och Shaun informerade mig precis om att han såg ett äldre par gå ut ur det rum som killen med väskan hade bott i.

Jag brottades med mig själv i flera minuter efter det. Kanske hade någonting hänt? Kanske var det hans gamla föräldrar som gick ut ur rummet? Eller kanske kommer han att komma förbi hotellet senare ikväll för att förtvivlat be om ursäkt, men han kunde tyvärr inte komma tidigare då hans katt (som han har med sig på resan) slet sig igår kväll och föll ner i en flod, för att sedan..!

Eller så kanske han bara lurade av mig 100Bath. När jag tillslut tvingades inse detta träffade saningen mig som ett slag i ansiktet.

Jag känner mig så arg att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vad har HÄNT med världen egentligen? Varför beter sig människor som små svin för? VARFÖR?! Så himla onödigt. Jävla skit också.

Typiskt mig att lystna till min inre röst som alltid säger att: ”människor är ju goda innerst inne” och ”de flesta vill dig väl!” Jäkla hippie. Man kan ju säga att min Svenska ”lita på dina medmänniskor” sida körde över mig rätt rejält i det här fallet. Och låt mig bara förtydliga att är inte pengarna det handlar om. Hade någon stulit min plånbok hade jag i alla fall kunnat utgå från att de antagligen behövde pengarna mer än mig. Det är själva FÖRÖDMJUKELSEN över att folk kan trampa på en på det här sättet som bränner i mitt ansikte. Utnyttja ens goda sidor, komma och förstöra någons tro på mänskligheten för lite extra fickpengar.

Och jag tror att det egentligen är därför jag är så upprörd. Insikten av att min tro på ”den goda människan” är så skör. Ju äldre man blir, desto fler motgångar och ”tveksamt snälla” människor träffar man på. Och jag vill ju gärna behålla min tro på mänskligheten.

För om man inte ens har den, vad finns det då kvar? Vad är det då för mening med att vara människa? Då är vi ju bara ohyra ändå. Som utnyttjar varandra och förstör våran jord.

Nej fy sjutton.

Jag hoppas han skäms…

…Eller så kanske jag bara ska sluta vara så arg och använda min tid till viktigare saker istället. Som att kramas tillexempel.

Det kanske finns lite kvar av den där gamla hippietanten i mig ändå. Tur det.

>

Nu är vi i Thailand igen. Det blev en liten evakueringsmanöver tillslut. De har den bästa sjukvården här och eftersom jag behöver tre efterföljande rabiessprutor över de nästkommande två veckorna, var det ingen ide att försöka ta sig tillbaka mot norra Laos.

Just nu sitter jag på en busstation och väntar på en buss som ska ta oss till Chang Mai (långt norrut). Jag har hållit mig till mitt löfte om att bara åka till avlägsna och ”o-turistiska” ställen, vilket har resulterat i en mycket mer äventyrsfylld och spännande resa (rabiesbettet inräknat). Dessutom är folk, som inte är vara vid turister, mycket vänligare. De har även mer tålamod med de charad-liknande konversationer som måste ske för att man till exempel ska kunna beställa mat.

Något som är mindre roligt när det kommer till just charader, var det första sjukhusbesöket i Laos (efter mötet med ”döds-katten” som jag numera kallar den). Testa själva att gå in i vad som ser ut som ett nedgånget skjul och försök leta efter en läkare. Fråga sedan den gamla dementa mannen som ligger på en bänk med sin skjorta upprullad över magen, var sjukhuspersonalen är…för att sedan få reda på att han ÄR en av läkarna.

Bli efter detta införd till ett litet rum för att försöka berätta vad som har hänt för (vad jag tror var) en sjuksköterska. Som inte kunde ett ord engelska.

Jag visar alltså upp min tumme. Pekar på nämnda kroppsdel och säger: ”Bite, of cat.” Hon tittar på mig med ett oförstående uttryck och en rynka mellan ögonbrynen. Jag försöker igen: ”Small cat,” säger jag och visar att den är liten med hjälp av handgester. ”Bite thumb!” fortsätter jag och gör en ankliknande rörelse med pekfingret och tummen. Hon fortsätter stirra på mig med tom blick. Funderar antagligen på hur hon lättast ska kunna ringa psyk-avdelningen så att den här stackars sjuka flickan kan få rätt sorts vård. I desperation börjar jag utstöta ljud, så som: ”miaaaaaooo, chhhh, chhhh, aj aj aj..!” samtidigt som jag vilt börjar attackbita min egen tumme.

Tystnad.

Men plötsligt ser jag hur en glimt av förståelse uppenbarar sig i hennes ögon. ”Aaah, cat!” Utbrister hon glatt och jag börjar frenetiskt nicka med huvudet. ”Rabies!” fortsätter hon ännu lyckligare och ser väldigt stolt ut. ”Yes!” skriker jag till och andas lättat ut. I samförstånd skrattar vi gott i den lilla sjukhussalen. Kanske kommer detta att gå bra i alla fall, tänker jag.

Jag får sedan följa med den snälla sjuksystern till en gård som finns utanför sjukhuset. Konstigt det här, tänker jag men fortsätter lydigt att följa efter henne tills jag ser en liten sjukstation på baksidan av ett hus. Det finns två bänkar och runt omkring dessa sitter ett 10tal människor och väntar på något. Sköterskan säger åt mig att stanna och jag sätter mig ner. Jag sätter mig alltså på bänken istället för bredvid den, och får många förvirrade blickar och huvudskakningar från patienterna runt om kring mig. Snabbt säger sköterskan några ord åt en kvinna som står bakom ett litet provisoriskt metallbord och de båda börjar småskratta lite tyst och tittar åt mitt håll. Hon fortsätter att prata med den andra kvinnan en stund och går sedan därifrån, glatt vinkande mot mig. ”Lämna mig inte!” tänker jag i panik, men anstränger mig samtidigt att se lugn ut. Något måste ju göras för att försöka behålla kontrollen över den här situationen. Metallbordet, som inte kan beskrivas som någonting annat än ett gammalt avdankat köksställ för vinflaskor, börjar skramla olycksbådande när kvinna nummer två börjar dra ut diverse lådor för att leta efter vad som ser ut att vara använda medicinflaskor.

Snabbt tänker jag för mig själv: ”Vore det inte säkrare att satsa på det här med rabies ändå?” ”Det kan ju inte vara så farligt egentligen!” Och precis när jag börjar resa på mig för att ursäkta mig och gå därifrån, har kvinnan tydligen hittat vad hon sökte. Hon skiner upp och vinkar åt mig att sitta kvar, samtidigt som hon drar upp en liten brun flaska från en av lådorna. Och en spruta. Jag som fullkomligt HATAR sprutor stelnar till och stirrar på kvinnan. Det känns som att hon kommer gående med min egen död i sin hand.

Med uppspärrande ögon och bultande hjärta försöker jag så lugnt som möjligt säga ”Rabies..?” medans jag pekar på flaskan hon håller i handen. Hon nickar snällt, men det är uppenbart att hon inte har en aning om vad jag har sagt. Precis innan hon börjar dra i min arm säger jag skräckslaget: ”Wait! Ehm, are you sure? Rabies shot..?” Hon måste ha sett på mitt ansiktsuttryck hur orolig jag var, då hon hejdade sig själv och bekymrat skakade på huvudet.

Hon klappar mig på axeln, går tillbaka till den fallfärdiga metallställningen och gräver fram en gammal ask som det står ”Rabies” på. Hon går fram till mig och knackar på den smutsiga gamla asken, samtidigt som hon pakar på sprutan. Det blir nog inte bättre än såhär, tänker jag och nickar tacksamt mot kvinnan. Jag tittar bort och innan jag vet ordet av har hon gett mig injektionen och visar vänligt vart jag ska gå och betala.

Fem dollar fattigare går jag därifrån och blir påhejad av de snälla människorna som sitter runt metallbänkarna på gården. De gör tummen upp mot mig och vinkar, samtidigt som den första sköterskan leende kommer ut och säger de första Engelska ord jag har hört på flera veckor (förutom ”cat” och ”rabies”): ”Bye, bye!”

Så det gick ju bra tillslut. Men jag måste medge att det ska bli skönt att slippa charader ett tag framöver. Det blir något lättare att förklara vad för sorts spruta man behöver då tänker jag.

En bild från Laos:

Jag har lyckats med konststycket att fastna i en liten gränsstad mellan Vietnam och Laos. På självaste Nyårsafton.

Håhå jaja.

Nattbussen vi tog igår körde in i en mötande buss och fönstret på min sida sprack i tusen bitar. Jag ska nog vara glad att det inte gick värre än så trots allt. I alla fall så är det på grund av krocken vi vart försenade och missade anknytningsbussen till Laos. Det finns inte en endaste turist i den här lilla byn och inte en tillstymelse till något nyårsfyrande, så…

…visst låter det helt underbart?! 😀 Jag är fast mitt ute i ingenstans tillsammans med vänliga, glada människor. Folk hälsar, hjälper gamla mormor över den (enda) stora vägen i byn, de jagar höns som (antagligen) ska läggas upp på middagsbordet ikväll. Det är så oförställt, så…Äkta! Jag fullkomligt älskar det här stället. Har redan hunnit blivit polare med den lokala milisen som sitter och dricker kaffe under några röda vajande flaggor. (Huruvida det är en bra sak eller inte kan ju diskuteras). Dom gillar mina hippiebyxor i alla fall!

Men nu återstår ju frågan, hur firar man nyår nu då? Mitt bästa förslag (om jag får säga det själv), involverar införskaffandet av en, alternativt ett par, vinflaskor samt ett hysteriskt och riskfyllt klättrande upp för ett litet berg som finns här (Shaun insisterar på att kalla det för en kulle, men jag förstår inte vad han syftar på?). Hoppas bara att det inte finns några lagar här om att dricka vin utomhus. I mörkret. Jaja, det återstår väl att se, ellerhur?

Nu ska jag hoppa in i duschen och göra mig klar inför kvällens förestående Icke-Nyårsfirande. (Man måste ju durscha på Nyår i alla fall).

Och vet ni vad jag har kommit fram till? Att jag aldrig mer ska resa efter en guidbok. Alla andra människor är också där?! Det är ju det man vill ifrån, trängsel och sån skit.

Så nästa år (imorgon) kommer jag att ta med mig guidboken och en röd överstrykningspenna till morgonkaffet. Sedan ska jag sätta mig ned och göra följande:

1. Se till att alla städer som ”verkligen rekommenderas” får ett stort rött kryss över sig, vilket innebär att jag INTE ämnar åka dit.

2. Ställen som är ”värda ett besök” får ett halft kryss (ett snett sträck), vilket tyder på att staden kan komma att besökas vid nödfall,

3. Och sist men inte minst: Alla ställen som inte är ”särskilt intressanta,” eller inte ”har något uteliv” och där det inte ”finns något att göra” ska ihärdigt strykas under och ringas in!

Att jag inte har gjort det tidigare. 2015 ska bli förändringens år, året då jag början tänka ”outside the box” som man säger.

Så Gott Nytt År på er, jag hoppas att erat firande (eller icke-firande), blir alldeles, alldeles underbart.