Jag tycker väldigt synd om mig själv just nu. Ligger sjuk i sängen och hostar. Men! Så kom jag på något. Jag hade ju köpt en flaska vin. Visst är vin bra för hälsan på något sätt? Någonting med aminosyror eller antioxidanter tror jag det var. Sagt och gjort, nu sitter jag och dricker vin i sängen. Kanske inte något att vara stolt över, men dessto bättre för humöret!
Trevlig…Vad är det för dag igen…Fredag! Trevlig fredag på er mina vänner!
Jag lovar att inte bli alkoholist. inte än i alla fall.
Jag ligger under täcket och huttrar. Det finns inte en chans att jag kryper fram från mitt varma krypin och hoppar in i en dusch i den här kylan. Särskilt med tanke på avsaknaden av inomhusvärme i det här landet.
Det är intressant hur ens tankar kring personlig hygien förändras beroende på vädret. Varmt och fuktigt? En dusch varje dag. Kallt och blåsigt? Duscha är väl lite onödigt ändå. Vem behöver vara ren egentligen? Bara att köra på lite mer deodorant.
Detta faktum blir ännu mer intressant då jag bara har två ombyten varma kläder med mig. Och jag har båda lagren på mig just nu.
Så..! En raggardusch? Indeed.
Ni vet sådana där vita kalla ljusrör som finns i källarlokaler? Dom finns överallt här i Vietnam. Överallt! Julen ska ju vara varma mjuka ljus och färger, underbara dofter och god mat. Inte iskalla ljusrör. Eller opersonliga hotellrum för den delen.
Jag älskar allt som har med Julen att göra. Det är därför jag blir så ledsen när jag inte kan fira den ordentligt. Jag vet att det bara är en dag, som vilken annan dag som helst. Fast ändå inte. Det är ju Jul.
Förra året, när jag bodde i Sydafrika, så tIttade jag på julkalendern varje dag (via Svt Play). Öppnade luckor och försökte baka ”julbullar” (ett misslyckat försök till lussekatter). Men det gjorde mig mest bara ledssen, det var ju ingen riktig Jul trots allt.
Så jag hade bestämt mig för att skippa allt det där i år. Lotsas som ingenting och hoppa över Julfirandet. Men det kändes tillslut inte rätt det heller.
En sak har jag i alla fall gjort rätt i år. Jag har laddat ner Tomten Är Far Till Alla Barnen. Man får ta det man har helt enkelt. Och så får jag sikta på att gå ”all in” med Julafton i Sverige 2015 istället.
Så God Jul på er, jag hoppas att ni får en mysig Jul där borta i Sverige (eller var ni än är). Och att ni får snö, massor med snö.
Jag sitter på ett café och äter frukost. Brevid mig sitter en tjej och spelar ukulele. Hon har suttit och spelat olika låtar i nästan 45 minuter nu. Trevligt, kanske ni tänker. Mysigt, till och med!
Bara det att hennes ukulele är ostämd. Väldigt ostämd. Radion står på i bakrunden och två killar sitter på andra sidan rummet och försöker spela gitarr samtidigt. De spelar en helt annan sång än den hon försöker framföra. Hon sjunger dessutom falskt.
Det här är bara för mycket. Jag klarar det inte. Jag vill att hon dör. En långsam, plågsam död där hon inser att man inte kan förstöra människors morgonkaffe på det här sättet. Där hon ångrar sig, inser galenskapen i det hon gör och förtvivlat ber till högre makter om förlåtelse.
Jag skulle göra det själv, bara det att jag känner mig något oroad över att spendera resten av mitt liv i ett Vietnamesiskt fängelse.
Så. Jag kanske ska gå härifrån nu Innan jag gör något jag ångrar. Eller så kanske jag ska börja ta mina pms-piller.
Vi får se.
Det kalla vädret håller i sig här nere, samtidigt som det håller på att bli sommar i Sydafrika. Men det är riktigt skönt. Tror aldrig att jag har njutit så här mycket av dåligt väder förut.
Idag ska vi åka vidare till en nationalpark, det ska bli härligt att komma iväg från städer ett tag.
Det här är i alla fall lite bilder från idag:
Jag tog en promenad och råkade gå förbi någon sorts uppvisning.
Merry…Dragon Day..?
Sedan har jag bara vandrat runt staden Hue och tittat på fina saker. En fiskaffär tillexempel.
Det är väldigt vackert här.
Oj, nu kom bussen. Vi hörs!
Jag saknar svensk mat väldigt mycket just nu. Vaknar upp mitt i natten och tänker på ostbågar, plockgodis och…Hårdbröd.
Hårdbröd med prickigkorv, hårdbröd med apelsinmarmelad, eller varför inte en hårdbrödsmacka med smör och Kalles Kaviar?
Jag vet att jag låter fånig, men jag skulle göra nästan vad som helst för att få tag på en tub Kalles.
Jag skulle koka ett par ägg så att gulan blir så där perfekt mjuk (men inte för den skull rinnig). Jag skulle ta fram kniven och skära upp äggen i runda perfekta små bitar. Rikligt bre hårdbrödet med smör – men eftersom brödet är fullt med små hål så skulle jag ägna oproportionerligt mycket tid åt att gröpa ut smörklickarna ur hålen. Sist men inte minst skulle jag lägga upp äggbitarna på brödet, ta tuben med Kalles Kaviar och varsamt trycka ut små S formade strängar över brödet.
Eller vad då varsamt förresten? Jag skulle ta tag i den där tuben och klämma på den så in i helvette!! Kaviar skulle spruta ut över brödet, lite skulle hamna på väggen och ännu mer på mattan – men bryr jag mig om det? ICKE!!
Och så skulle jag stå där. Svettig och med ett brett leende över ansiktet skulle jag med djupa andetag och skälvande näsborrar sakta föra hårdbrödmackan till munnen.
Fy sjutton så gott.
Vi har spenderat några dagar i en stad som heter Dalat. Det är väldigt fint här, men Vietnam är ganska kyligt när man åker ifrån kusten.
Fast jag måste säga att det har varit obeskrivligt skönt..! En paus från hettan är inte att underskatta. Såhär såg vi ut igår kväll när vi skulle äta middag med några av våra nyfunna vänner:
Och det här är utsikten från vårt hotelrum.
Sist men inte minst, en bild på några Fransmän, Italienare och Engelsmän.
Idag ska vi åka vidare norrut, förhoppningsvis så håller den svala temperaturen i sig ett tag till. Känns nästan som hemma kan man ju säga. Minus snön då.
Kram på er!
Jag har en sådan oordning i mitt arkiv. Alla bilder och filer ligger huller om buller på mitt USB-minne och jag är ganska säker på att det finns väldigt viktig information någonstans på mitt skrivbord som jag har glömt att backa upp.
Detta ger mig en obeskrivlig ångest. Varje gång jag sätter på datorn, varje gång den tar lite längre tid på sig att starta eller när den plötsligt fryser mitt i en skriven mening så håller jag andan. Håller andan och biter tag i min underläpp, hela kroppen spänner sig medan jag förtvivlat väntar på domen.
Och så plötsligt – den lever! Muspekaren flyger lyckligt över skärmen och Windows symbolen lyser sitt starka sken mot mitt ansikte. Lyckan jag känner då! Lyckan i att leva! Långsamt kan jag andas ut.
Och så fortsätter det, varje dag, varje månad. Om jag har tänkt att jag ska ta tag i det där någon gång? Ja, kanske.
Ångesten i det. Herregud.
Nu har jag äntligen börjat ta semester på riktigt, december ska bli en lugn månad har jag bestämt. Jag har skickat in ansökningar, skrivit uppsatser och krönikor, gjort översättningar, mailat fakturor och flängt hit och dit. Så nu får det vara nog.
Jag satt bredvid ett bord fullt med engelsmän på afterwork här om dagen. Dom tyckte det var stort att gå och ta en öl på en måndag. Härligt för dom, tänkte jag.
Så slog det mig att jag inte hade en aning om att det var måndag. Kunde inte bry mig mindre! Måndag, vad är det för något?! MIG ÄGER INGEN!! (som en av mina favoritförfattare skulle ha sagt).
Jag sitter på gården utanför hotellet. Solen har gått i moln och en härlig bris tar sakta bort den hetta som har legat tung över staden. Jag har lagt fram några kex på en tallrik, skurit upp en vattenmelon och hällt upp ett glas vin i ett plastglas. Klockan är bara fyra på eftermiddagen, men jag kände ändå att jag förtjänade lite vin. Shaun sover inne på hotellrummet och jag sitter ensam här ute.
Det är en härlig stund, det här.
Majalina 