I och med allt strul kring nyvalet (som tillslut inte blev av) så har jag funderat mycket på etik och moral. Rika och fattiga, rätt och fel…Och så vidare.

Så kom jag och tänka på en sak som hände för ett par år sedan. Jag var trött, det var tidigt på morgonen och det var fortarande mörkt ute. Jag hade precis köpt en kopp kaffe från pressbyrån och skyndade mig mot Stockholmspendeln.

När jag kom gående mot tåget så ser jag att det står människor och delar ut någonting under stationen. När jag kommer närmare så ser jag vad det är. Bullar!

Lukten av nybakade kanelbullar fyller hela perongen och jag känner hur en värme sprider sig genom mitt inre trots vinterkylan. Underbara människor! Tänk att det kan vara så enkelt att göra någon glad. Med ett stort leende tar jag emot det utsträkta bullfatet, tackar hjärtligt och fortsätter gå mot mitt tåg. Med lätta steg tar jag mig på tåget och sätter mig på en fönsterplats. Vilken dag, tänker jag när jag slår mig ned. Allt är gott med världen och dess invånare. Hallelulia och prisa..! Ja, ni förstår.

Men så ser jag plötsligt en pamflett där under fatet. Förvånad undrar jag vad det är, någon reklam kanske? Försiktigt drar jag fram papperet som placerats under bullen. Med stora bokstäver ser jag en slogan som säger: ”Nya Moderaterna, så gör vi Sverige bättre!” Mitt mod sjönk. Jag förstod ingenting. Visst hade det inte funnits några plancher där på deras bord? Eller jackorna, inte fanns det någonting som tydde på att det var ett politiskt budskap i den där goda bull-hysterin?

Förtvivlad ser jag mig omkring. VAD GÖR JAG NU?! De finns ingen papperskorg i närheten, och precis när jag tänker att jag ska springa ut och slänga bullen och pamfletten på plattformens sopstation – så börjar tåget rulla.

Så sitter jag där. Med en bulle från fienden. Det är klart att jag förstår att det inte är någon fara, rent logiskt så inser jag ju att jag inte kommer att dö om jag äter den där bullen. Det är inte som om jag kommer att förvandlas till en Moderat. Transformers, unite! Men jag känner mig besudlad. Smutsig.

Surmulen sitter jag där, och stirrar på min bulle. Det känns som att det nya arbetarpartiet har nästlat sig in i min vardag, överallt ser jag dem och deras lögner. Plötsligt representerar den där bullen allt som är fel i vårat samhälle. Alla brutna löften och politiska omskrivningar som har uthålkat Sveriges välfärd, de som har sålt ut våra tillgångar och lekt privatisering med vår äldrevård.

Ilsket stirrar jag på fatet. På vårat Allianssamhälle. Beslutar mig för att jag minsan inte ska äta någon Högerbulle här inte! Någon måtta får det väl vara. Jag har väl för sjutton MORAL!

Redan vid Märsta Station så känner jag mig frestad. Vad gör väl en liten bit av bullen ändå? Man kanske kan nalla lite i kanten.

Väl framme vid Stockholm Station är hela bullen borta. Skamset tittar jag på smulorna som ligger kvar på fatet. Så mycket för min politiska ethos.

Lärdom nr 1: Inte mycket i livet är gratis.

Lärdom nr 2: Börjar man nalla lite i kanten så finns det snart inget kvar.

Förtydligande: Bullen representerar våra samhälleliga resurser, och mitt nallande utförsäljandet av dessa.

Just so there is no missunderstandings.

Jag tycker väldigt synd om mig själv just nu. Ligger sjuk i sängen och hostar. Men! Så kom jag på något. Jag hade ju köpt en flaska vin. Visst är vin bra för hälsan på något sätt? Någonting med aminosyror eller antioxidanter tror jag det var. Sagt och gjort, nu sitter jag och dricker vin i sängen. Kanske inte något att vara stolt över, men dessto bättre för humöret!

Trevlig…Vad är det för dag igen…Fredag! Trevlig fredag på er mina vänner!

Jag lovar att inte bli alkoholist. inte än i alla fall.

Jag ligger under täcket och huttrar. Det finns inte en chans att jag kryper fram från mitt varma krypin och hoppar in i en dusch i den här kylan. Särskilt med tanke på avsaknaden av inomhusvärme i det här landet.

Det är intressant hur ens tankar kring personlig hygien förändras beroende på vädret. Varmt och fuktigt? En dusch varje dag. Kallt och blåsigt? Duscha är väl lite onödigt ändå. Vem behöver vara ren egentligen? Bara att köra på lite mer deodorant.

Detta faktum blir ännu mer intressant då jag bara har två ombyten varma kläder med mig. Och jag har båda lagren på mig just nu.

Så..! En raggardusch? Indeed.

Jag sitter på ett café och äter frukost. Brevid mig sitter en tjej och spelar ukulele. Hon har suttit och spelat olika låtar i nästan 45 minuter nu. Trevligt, kanske ni tänker. Mysigt, till och med!

Bara det att hennes ukulele är ostämd. Väldigt ostämd. Radion står på i bakrunden och två killar sitter på andra sidan rummet och försöker spela gitarr samtidigt. De spelar en helt annan sång än den hon försöker framföra. Hon sjunger dessutom falskt.

Det här är bara för mycket. Jag klarar det inte. Jag vill att hon dör. En långsam, plågsam död där hon inser att man inte kan förstöra människors morgonkaffe på det här sättet. Där hon ångrar sig, inser galenskapen i det hon gör och förtvivlat ber till högre makter om förlåtelse.

Jag skulle göra det själv, bara det att jag känner mig något oroad över att spendera resten av mitt liv i ett Vietnamesiskt fängelse.

Så. Jag kanske ska gå härifrån nu Innan jag gör något jag ångrar. Eller så kanske jag ska börja ta mina pms-piller.

Vi får se.

Jag saknar svensk mat väldigt mycket just nu. Vaknar upp mitt i natten och tänker på ostbågar, plockgodis och…Hårdbröd.

Hårdbröd med prickigkorv, hårdbröd med apelsinmarmelad, eller varför inte en hårdbrödsmacka med smör och Kalles Kaviar?

Jag vet att jag låter fånig, men jag skulle göra nästan vad som helst för att få tag på en tub Kalles.

Jag skulle koka ett par ägg så att gulan blir så där perfekt mjuk (men inte för den skull rinnig). Jag skulle ta fram kniven och skära upp äggen i runda perfekta små bitar. Rikligt bre hårdbrödet med smör – men eftersom brödet är fullt med små hål så skulle jag ägna oproportionerligt mycket tid åt att gröpa ut smörklickarna ur hålen. Sist men inte minst skulle jag lägga upp äggbitarna på brödet, ta tuben med Kalles Kaviar och varsamt trycka ut små S formade strängar över brödet.

Eller vad då varsamt förresten? Jag skulle ta tag i den där tuben och klämma på den så in i helvette!! Kaviar skulle spruta ut över brödet, lite skulle hamna på väggen och ännu mer på mattan – men bryr jag mig om det? ICKE!!

Och så skulle jag stå där. Svettig och med ett brett leende över ansiktet skulle jag med djupa andetag och skälvande näsborrar sakta föra hårdbrödmackan till munnen.

Fy sjutton så gott.

Jag har en sådan oordning i mitt arkiv. Alla bilder och filer ligger huller om buller på mitt USB-minne och jag är ganska säker på att det finns väldigt viktig information någonstans på mitt skrivbord som jag har glömt att backa upp.

Detta ger mig en obeskrivlig ångest. Varje gång jag sätter på datorn, varje gång den tar lite längre tid på sig att starta eller när den plötsligt fryser mitt i en skriven mening så håller jag andan. Håller andan och biter tag i min underläpp, hela kroppen spänner sig medan jag förtvivlat väntar på domen.

Och så plötsligt – den lever! Muspekaren flyger lyckligt över skärmen och Windows symbolen lyser sitt starka sken mot mitt ansikte. Lyckan jag känner då! Lyckan i att leva! Långsamt kan jag andas ut.

Och så fortsätter det, varje dag, varje månad. Om jag har tänkt att jag ska ta tag i det där någon gång? Ja, kanske.

Ångesten i det. Herregud.

Nu är vi framme i vietnam. Ville bara säga det. Själv har jag börjat fundera på vad det ska bli av mig egentligen, man kan liksom inte agera frilans-luffare hela livet. Vi får se.

Och nyval i Sverige, herregud. Vad HÄNDER där hemma egentligen?! Eller ja, det vet jag ju. Sitter som fastklistrad vid Svt Play hela dagarna.

Frustrationen med att ha dålig uppkopling har aldrig varit större. Varje gång jag försöker titta på nyheterna så bryts sändningen mitt i debatten. Mattias Karlsson står där med armen i vädret, munnen öppen och ser förvånad ut medan videon buffrar. Som om han egentligen inte hade trott att det skulle gå att fälla sveriges regering. Han kanske trodde att det var en lek? Att det inte var på riktigt. Men det var det. Så nu står vi här, med nyval.

Och videon fortsätter buffra.