Nu är vi i Thailand igen. Det blev en liten evakueringsmanöver tillslut. De har den bästa sjukvården här och eftersom jag behöver tre efterföljande rabiessprutor över de nästkommande två veckorna, var det ingen ide att försöka ta sig tillbaka mot norra Laos.
Just nu sitter jag på en busstation och väntar på en buss som ska ta oss till Chang Mai (långt norrut). Jag har hållit mig till mitt löfte om att bara åka till avlägsna och ”o-turistiska” ställen, vilket har resulterat i en mycket mer äventyrsfylld och spännande resa (rabiesbettet inräknat). Dessutom är folk, som inte är vara vid turister, mycket vänligare. De har även mer tålamod med de charad-liknande konversationer som måste ske för att man till exempel ska kunna beställa mat.
Något som är mindre roligt när det kommer till just charader, var det första sjukhusbesöket i Laos (efter mötet med ”döds-katten” som jag numera kallar den). Testa själva att gå in i vad som ser ut som ett nedgånget skjul och försök leta efter en läkare. Fråga sedan den gamla dementa mannen som ligger på en bänk med sin skjorta upprullad över magen, var sjukhuspersonalen är…för att sedan få reda på att han ÄR en av läkarna.
Bli efter detta införd till ett litet rum för att försöka berätta vad som har hänt för (vad jag tror var) en sjuksköterska. Som inte kunde ett ord engelska.
Jag visar alltså upp min tumme. Pekar på nämnda kroppsdel och säger: ”Bite, of cat.” Hon tittar på mig med ett oförstående uttryck och en rynka mellan ögonbrynen. Jag försöker igen: ”Small cat,” säger jag och visar att den är liten med hjälp av handgester. ”Bite thumb!” fortsätter jag och gör en ankliknande rörelse med pekfingret och tummen. Hon fortsätter stirra på mig med tom blick. Funderar antagligen på hur hon lättast ska kunna ringa psyk-avdelningen så att den här stackars sjuka flickan kan få rätt sorts vård. I desperation börjar jag utstöta ljud, så som: ”miaaaaaooo, chhhh, chhhh, aj aj aj..!” samtidigt som jag vilt börjar attackbita min egen tumme.
Tystnad.
Men plötsligt ser jag hur en glimt av förståelse uppenbarar sig i hennes ögon. ”Aaah, cat!” Utbrister hon glatt och jag börjar frenetiskt nicka med huvudet. ”Rabies!” fortsätter hon ännu lyckligare och ser väldigt stolt ut. ”Yes!” skriker jag till och andas lättat ut. I samförstånd skrattar vi gott i den lilla sjukhussalen. Kanske kommer detta att gå bra i alla fall, tänker jag.
Jag får sedan följa med den snälla sjuksystern till en gård som finns utanför sjukhuset. Konstigt det här, tänker jag men fortsätter lydigt att följa efter henne tills jag ser en liten sjukstation på baksidan av ett hus. Det finns två bänkar och runt omkring dessa sitter ett 10tal människor och väntar på något. Sköterskan säger åt mig att stanna och jag sätter mig ner. Jag sätter mig alltså på bänken istället för bredvid den, och får många förvirrade blickar och huvudskakningar från patienterna runt om kring mig. Snabbt säger sköterskan några ord åt en kvinna som står bakom ett litet provisoriskt metallbord och de båda börjar småskratta lite tyst och tittar åt mitt håll. Hon fortsätter att prata med den andra kvinnan en stund och går sedan därifrån, glatt vinkande mot mig. ”Lämna mig inte!” tänker jag i panik, men anstränger mig samtidigt att se lugn ut. Något måste ju göras för att försöka behålla kontrollen över den här situationen. Metallbordet, som inte kan beskrivas som någonting annat än ett gammalt avdankat köksställ för vinflaskor, börjar skramla olycksbådande när kvinna nummer två börjar dra ut diverse lådor för att leta efter vad som ser ut att vara använda medicinflaskor.
Snabbt tänker jag för mig själv: ”Vore det inte säkrare att satsa på det här med rabies ändå?” ”Det kan ju inte vara så farligt egentligen!” Och precis när jag börjar resa på mig för att ursäkta mig och gå därifrån, har kvinnan tydligen hittat vad hon sökte. Hon skiner upp och vinkar åt mig att sitta kvar, samtidigt som hon drar upp en liten brun flaska från en av lådorna. Och en spruta. Jag som fullkomligt HATAR sprutor stelnar till och stirrar på kvinnan. Det känns som att hon kommer gående med min egen död i sin hand.
Med uppspärrande ögon och bultande hjärta försöker jag så lugnt som möjligt säga ”Rabies..?” medans jag pekar på flaskan hon håller i handen. Hon nickar snällt, men det är uppenbart att hon inte har en aning om vad jag har sagt. Precis innan hon börjar dra i min arm säger jag skräckslaget: ”Wait! Ehm, are you sure? Rabies shot..?” Hon måste ha sett på mitt ansiktsuttryck hur orolig jag var, då hon hejdade sig själv och bekymrat skakade på huvudet.
Hon klappar mig på axeln, går tillbaka till den fallfärdiga metallställningen och gräver fram en gammal ask som det står ”Rabies” på. Hon går fram till mig och knackar på den smutsiga gamla asken, samtidigt som hon pakar på sprutan. Det blir nog inte bättre än såhär, tänker jag och nickar tacksamt mot kvinnan. Jag tittar bort och innan jag vet ordet av har hon gett mig injektionen och visar vänligt vart jag ska gå och betala.
Fem dollar fattigare går jag därifrån och blir påhejad av de snälla människorna som sitter runt metallbänkarna på gården. De gör tummen upp mot mig och vinkar, samtidigt som den första sköterskan leende kommer ut och säger de första Engelska ord jag har hört på flera veckor (förutom ”cat” och ”rabies”): ”Bye, bye!”
Så det gick ju bra tillslut. Men jag måste medge att det ska bli skönt att slippa charader ett tag framöver. Det blir något lättare att förklara vad för sorts spruta man behöver då tänker jag.
En bild från Laos:
Majalina 