Hur man vet att man är långsam:

Du blir omkörd av en gammal dam med rullator.

So this day has finally arrived..!

Men jag går i alla fall, sakta och med ett spjälat knä, men jag går nu. Det är nästan lite spännande det här, kroppen tål så himla mycket ändå. För två veckor sedan var jag helt utslagen och kunde inte göra någonting själv, nu är jag uppe och rör på mig. Jag kan duscha (nästan) själv, hämta vatten och mat, stå ett tag (inte för länge) och så vidare.

Konstigt det där, hur mycket man tar för givet. Om inte annat så har det här fått mig att uppskatta hur härligt det är att vara självständig och kunna ta hand om sig själv.

När jag var yngre brukade jag låna pappas rullstol och åka ner längs sjukhuskorridoren. I snabb fart flög jag förbi sjuksköterskor och andra patienter medan pappa sov på sitt rum.

På ett sätt tror jag att det är tack vare honom som jag inte tar livet för givet. Att vi ska vara glada för den korta tid vi faktiskt har.

Fast det är en helt annan sak att sitta där själv. När man är beroende av den där rullstolen och inte klarar sig utan hjälp från andra. När man inte bara lånar den för att det är kul. Det är svårare att uppskatta livet då.

Men nu är Moa och Johan här från Sverige och hälsar på. Så jag tänkte ta med mitt skadade ben på en liten road trip. Vi får se hur det går. Fast man måste ju ta vara på livet, även om man är skadad. Det har min pappa lärt mig.

Sitter på ett café igen och försöker arbeta lite. Det har inte blivit mycket gjort efter operationen, medicinerna har gjort mig så trött att jag mest har legat och sovit de senaste veckorna. Nu har jag börjat dra ner på de självmant, har inte lika ont längre och här i Sydafrika har de en tendens till att övermedicinera. Detta märks varje gång man frågar om råd på apoteket eller sitter inne hos doktorn: ”Oh, so you have some pain in your throat? Here, take some antibiotics!”

I alla fall så satt jag här i godan ro och började komma in i mitt uppsatsskrivande, när en liten tjej på 8år kommer fram och knackar mig på axeln.

”Hello!”

Jag tittar upp lite frågande och ser mig omkring efter hennes föräldrar.

”Hey..?”

Hon drar fram en sprillans ny Iphone och frågar:

”Do you have the wifi password?”

Jag satte nästan kaffet i halsen och fick fram ett osammanhängande och delvis stammande svar om att hon måste fråga personalen om det tyvärr.

Hur coolt var inte det då? 8år och har redan stenkoll på elektroniken och intranätet som man säger. Nya tider. Känner mig lite lätt gammal nu faktiskt. Damnit.

//maja, the old one.

Jag hälsade på Jacky några timmar när hon jobbade idag. Blir så uttråkad av att bara sitta hemma och stirra in i väggen, så jag tänkte att det skulle vara bra med lite miljöombyte.

I alla fall så satt jag i caféet utanför dykaffären och vilade mitt nyopererade knä på en stol. Mitt emot mig stod ett par som högljutt diskuterarde diverse dykmöjligheter. Man kunde se på deras kläder och hur de betedde sig att de antingen hade mycket pengar, eller ville ge intryck av att de hade det. Inget ont om det egentligen, men det var något väldigt ocharmigt med deras attityd.

De var djupt inne i en diskussion angående om de skulle ta kursen för R2000, eller den något dyrare för R3500 (if we can afford it, why not?), när de bestämmer sig för att ta en paus och köpa en kopp kaffe. Tjejen är uppklädd till tusen och klapprar förbi mig i sina höga klackar. Hon slänger några snorkiga blickar åt mitt håll när hon plötsligt får syn på mitt knä. Förfärat ryggar hon tillbaka, sätter handen för munnen och pekar, samtidigt som hon skriker:

”Oh my GOD! What hapened to your leg?!”

Jag tittar lugnt upp och svarar med en allvarlig min:

”Shark attack.”

Hahahhaahahahaaaa. Haha, ha. Alltså, SÅ roligt!! Det bästa som har hänt mig sedan olyckan. Nej vänta, på hela ÅRET! Hehe. Ni skulle ha sett hennes min. Och förlåt om jag är lite elak nu, men hon betedde sig så illa att jag bara inte kunde låta bli.

Likblek spärrar hon upp ögonen och tar sakta bort handen från munnen, hennes pojkvän har bevittnat det hela på avstånd men har hört allt som sagts. Även han ser skakad ut och det blir helt tyst.

Vid det här laget har jag fått väldigt dåligt samvete och försäkrar de båda att jag bara skämtade, men deras miner förändras inte. Tysta stapplar de sakta bort till café personalen, stödjandes på varandra som om de just hade varit med om något förfärligt.

Så… Jag kanske ska lära mig att tänka efter innan jag öppnar munnen så här i Juletider… Said the shark! Heheee. Okay, jag slutar nu. Skyller det på min medicinering.

Hoppas allt är bra med er där ute!

//Sharky, the Christmas Grinch.

Jag har beslutat mig för att försöka se de kommande veckorna som en oplanerad semester.

Kallar den: ”The vacation of pain.” Skrattade lite väl mycket när jag kom på den idén.

Det KAN vara så att jag är lite hög på smärtstillande just nu. Det kan även vara så att jag i ett svagt (och möjligtvis väldigt drogat) ögonblick kom på den briljanta idén att gå upp ur sängen och göra en kopp te. Varpå jag glömmer bort att jag redan kokat vattnet, snubblar över förlängningssladden och sedan spiller det skållheta innehållet över mitt onda knä.

Förutom diverse missöden är jag dessutom väldigt förvirrad angående hur länge jag har varit hemma från sjukhuset samt vilken dag/vilket datum det är.

Doktorn hade i och för sig varnat mig och sagt att jag kanske skulle bli frustrerad av att inte kunna göra vissa vardagliga saker. Vad jag inte hade förberett mig på var att jag skulle bli så virrig och glömsk. (Och för någon som redan ÄR rätt så…virrig…och glömsk…blir detta ett problem).

Har därför beslutat mig för att spendera resten av den här semestern i sängen.

It’s just safer that way.

Igår kom sjukgymnasten in till mitt rum och sa att vi skulle gå i trappor.

Jag tittade storögt på honom och sa: …Okay..? Samtidigt som jag tänkte att han måste vara galen.

Såg framför mig en scen där han kommer in nästa morgon med ett leende på läpparna och säger: ”Hello Maja, ready for your walk?” Varpå jag vaknar upp i mitt yrvakna tillstånd och ursinnigt skriker: ”You don’t touch me!!” Samtidigt som jag sträcker mig efter kryckorna och börjar veva hejvilt mot den stackars sjukgymnasten. I samma stund kommer sjuksköterna springande med diverse sprutor och skriker: ”Take her down!!” Varpå jag tar tag i droppet och hoppandes på ett ben försöker ta mig ut genom fönstret.

Men detta hände alltså inte. Han kom in, satte sig på sängen och sa: ”Are you ready?” Och jag svarar: ”No, but I will try to trust you.”

Jag gick idag. På kryckor och med hjälp av två sjuksköterskor, men jag gick.

Ville bara säga det. God natt på er och sov så gott, m.

At some point I have to go to the bathroom.

Jag vet det. jag förstår att jag inte kan sitta här med en kateter för alltid. Men det gör så fruktansvärt ont. Hugger som om någon sätter knivar i mitt knä varje gång jag rör mig. Varje gång någon annan rör vid mitt ben.

Jag känner mig så fruktansvärt utlämnad. Jag kan inte göra någonting själv, ingenting kan jag göra.

Jag har åtminstonde lärt mig att sitta upp nu, de satte en epidural i min ryggrad för två dagar sedan – vilket gjorde att jag blev så svag. Minns att jag vaknade upp efter operationen och kände någonting varmt brevid mig i sängen. Först förstod jag inte vad det var, sedan insåg jag att det var mina ben. Efter det rörde jag dem inte mer.

I två dagar har jag varit på intensivårdsavdelningen här på Grean Acres Hospital. Och i två dagar har jag haft så fruktansvärt ont. Värst var den första eftermiddagen. Det som skulle bedöva mina ben och hade satts in i min ryggrad hade gradvis tagits ner i styrka. Det stod på 5 av 10 och tillslut stängdes den av. Jag inser plötsligt att det gör lite väl ont, men dum som jag är så försöker jag vara stark. Tänker att, det ska säkert vara såhär. Jag har ju trots allt precis blivit opererad.

En timme senare inser jag att det här inte kommer att gå i längden, det gör bara mer och mer ont. Så med tårar i ögonen säger jag till en av sköterskorna:

– Please, can I have some more pain medicin? It hurts so bad..!

Nurse: No, I can’t give you anything more then the epidural and its finished now. And the next one I can only give you at 8 a clock this evening.

Jag börjar bli desperat då smärtan bara eskalerar, så jag frågar:

– But can I at least get head phones so that i can listen to the TV? Ijust need to focus on something else then the pain..!

Vid det här laget brister min röst och jag kan inte riktigt fokusera på grund av den vidriga smärtan som strålar upp längs mitt ben. jag hör sjuksköterskans röst:

– Its 15 rand.

Förvånat tittar jag upp på henne och säger:

– But…i don’t have my wallet here..! They said I was not allowed to bring anything with me to the hospital. Can’t you just buy it for me? Then I can pay you in 3 hours when my friends come to visit!

– No, it does not work that way.

…Sa hon och gick iväg.

Så fick jag ligga där. I tre timmar. Med extrem smärta och utan någonting annat att focusera på än mitt onda ben. Inte ens en klocka hade jag.

Tillslut bryter jag ihop, gråter och gråter, försöker att vara tyst för att inte störa de andra patienterna. Sjuksköterskan som skulle ha kollat till mig och varit ”min” sköterska har jag inte sett till sedan jag frågade henne om mina mediciner.

Tillslut efter ca två timmar kommer en annan sjuksköterska fram till mig och klappar mig lugnande över håret.

– Why are you crying? Are you okay?

Jag förklarar hur det känns och vad den andra sjuksköterskan har sagt. Hon får ett bekymrat uttryck över ansiktet och går och tittar till min epidural. Säger:

– But who has shut this off? Wait, I will get the doctor.

Strax efter kommer doktorn springande och frågar upprört vem som har stängt av mitt smärtstillande. Alla sjuksköverskor tittar ner i marken och skakar på huvudet. Hon som gjorde det är också där. Skakar på huvudet gör hon också. Själv är jag för utmattad för att säga någonting. Ligger bara och kvider i sängen.

De sätter på den smärtstillande epidural droppen och det tar en timma för den att börja verka igen.

Jag trode att jag hade känt smärta förut. Men det hade jag inte. Jag trodde att jag hade varit rädd förut, men det hade jag inte heller.

Nu vet jag. Och jag ska f#n ta mig igenom det här. Kämpa som sjutton ska jag göra. Så idag ska jag sätta mig upp, hasa mig fram till kanten av sängen och med kryckorna gå de tio stegen till toaletten.

So mr bathroom, here I come.